Synnerligen ömmande omständigheter
Relaterat
Vem vill avisa en ensam flyktingkvinna som rotat sig i Sverige?
Hur många skulle fatta ett sådant beslut om de kände till att denna kvinna inte har något socialt nätverk i sitt hemland?
När det dessutom handlar om en person som är blind och bara ser skillnad på skugga och ljus – finns där någon anständig människa som vill medverka till att dumpa den blinda kvinnan på flygplatsen i Abidjan, Elfenbenskusten, på Afrikas västkust?
Jag har inga svar på frågorna. Men ovanstående öde hotar 25-åriga Dominique Adou i Härnösand. Migrationsverket anser att hennes situation inte är något som berättigar till det skydd ett svenskt uppehållstillstånd skulle vara.
Ändå finns en rad grunder som kan ge asylsökande uppehållstillstånd. En av dem är det som kallas ”synnerligen ömmande omständigheter”. Det betyder att den som lider av ett ”allvarligt funktionshinder” kan få uppehållstillstånd om inga andra skyddsgrunder finns. Nu vet jag inte hur Migrationsverkets handläggare har resonerat. Men om inte blindhet är ett ”allvarligt funktionshinder” – vad är det då?
Det var Dominques faster som för drygt två år sedan hjälpte henne till Sverige eftersom som hennes föräldrar inte vill veta av sin dotter.
Berättelsen om Dominiques uppväxt i det hem där hennes medfödda blindhet sågs som en slags förbannelse, är mer än hjärtslitande. Så länge Dominique kan minnas har hon setts som paria, en människa utan värde. Någon som inte duger. Och definitivt inte en kvinna som en man från Elfenbenskusten skulle vilja gifta sig med. Jag menar att det svenska Migrationsverkets inställning till hennes fall är minst lika upprörande som föreställningen att Dominique skulle vara ”förbannad”.
När jag träffade henne nyligen hade hon svårt att tala om detta. Först efter en lång stund kom berättelsen om smärtan, om sorgen att vara oönskad och känslan av att inte vara älskad. Till exempel om hur hon alltid fick gå undan om en besökare kom till föräldrarnas hus. Hon såg inte och hon fick inte heller synas.
Sedan Dominique var barn har hon i perioder bott hon sin faster Angeline Adou. En välutbildad kvinna med en modernare syn än brodern och dennes hustru på vad ett handikapp är. Men för några år sedan tvingades Angeline och hennes man fly Elfenbenskusten av politiska skäl. Båda gavs asyl i Sverige. Angeline berättar hur hon redan då försökte få med sig sitt brorsbarn, men misslyckades.
I dag studerar Dominique på Härnösands Folkhögskola och läser svenska, engelska, matematik och psykologi. Hennes modersmål är franska.
Själv förklarar hon blygt att studierna gått ”bra”. Enligt rektorn, Fred Nilsson, går det ”mycket bra”. Han menar att Dominique är en begåvad kvinna som kommer att klara sig bra efter utbildningen, alltså om hon får stanna i Sverige.
Dominique skulle vilja bli jurist och hon lyser upp när hon talar om de två åren i Sverige. Här har hon fått sitt människovärde tillbaka. Här känner hon respekt och kärlek. I Sverige har hennes handikapp inte hindrat henne från att hitta många vänner och här finns de få släktingar som någonsin brytt sig om henne. Här har Dominique ett värdigt liv. På Elfenbenskusten har hon ingenting. Vem kan förvånas att hon nu dag som natt plågas av skräcken inför avvisningshotet?




























