När en kommun, ett landsting eller en statlig myndighet gör ett inköp görs en offentlig upphandling. Hur själva upphandlingen skall gå tillväga regleras genom såväl nationell lagstiftning som EG-direktiv. I grund och botten handlar det om att utnyttja konkurrensen på den fria marknaden och ge alla kvalificerade företag en likvärdig möjlighet att komma med sitt bästa anbud.

Lagstiftaren har således önskat att hushålla med medborgarnas skattepengar, alltså att det företag som kommer med det mest fördelaktiga anbudet också skall vinna upphandlingen.

I mitt arbete som jurist möter jag ofta människor som tycker att reglerna är många, svåröverskådliga och framförallt krångliga. Detta samtidigt som alla är medvetna om att ett kontrakt kan vara värt enorma summor för det företag som lyckas vinna upphandlingen.

Som exempel kan nämnas ett kontrakt för livsmedelsprodukter vars beräknade kontraktvärde är cirka 260 miljoner kronor eller ett kontrakt avseende skolskjutsar och persontransporter till ett beräknat värde av 130 miljoner kronor.

Det står således klart att det är mycket viktigt att upphandlingen går korrekt till och lämnar så litet utrymme åt godtycke som möjligt. De förlorande företagen riskerar annars att lida betydande ekonomisk skada med tanke på de stora beloppen, samtidigt som det offentliga riskerar att betala för mycket för en tjänst eller en produkt som de annars kunde ha fått billigare. Den 15 juli i år trädde nya bestämmelser i lagen om offentlig upphandling i kraft. De nya bestämmelserna innebär bland annat att det införs en så kallad maxbeloppsgräns. Spärren innebär att inga direktupphandlingar, som faller under lagen om offentlig upphandling, kan göras för kontrakt vars värde överstiger 287 000 kronor.

Det har aldrig varit, och skall aldrig bli, politikers uppgift att utifrån godtycke fördela värdefulla kontrakt. En lagstiftning som lämnar utrymme åt godtycke riskerar att i det långa loppet kosta skattebetalarna enormt mycket pengar. En sådan utveckling är knappast önskvärd. De nya reglerna ger därför domstolen möjlighet att ogiltigförklara avtal som ingåtts genom otillåten direktupphandling.

Lagstiftarens strävan att komma åt otillåtna direktupphandlingar är hyllningsvärd. Dock är det en svår balansgång, och flera intressen skall vägas emot varandra. På ena sidan återfinns, som konstaterats, företagens intresse av att under lika förutsättningar inkomma med ett anbud och skattebetalarnas intresse av att deras pengar inte spenderas godtyckligt.

På andra sidan återfinns argument som att ett alltför krångligt regelverk avskräcker många potentiella anbudsgivare ifrån att lämna ett anbud. Dessutom återfinns en tydlig tendens under de senaste åren: sedan 2002 har antalet överklagade upphandlingar ökat med närmare 600 procent.

Risken för ökad byråkrati gör att många kritiker menar att lagstiftningen skjuter över målet. En befogad invändning kan tyckas. Att minska utrymmet för godtycke tjänar dock alla på.