När jag i ett replikskifte på Newsmill (19/4) med Åsa Romson, numera miljöpartiets språkrör, ifrågasatte om diskriminering var en huvudorsak till dålig integration på arbetsmarknaden anklagades jag för att vilja stryka en särskild folkopinion medhårs. Vilken denna opinion var uttalades aldrig. Det var uppenbart för Romson vad mitt dolda syfte var. Det krävdes inte mycket innan det insinuerades att jag ville flörta med främlingsfientligheten.

När statsvetaren Andreas Johansson Heinö i en rapport för Timbro skrev om assimilationspolitik i Europa och Sverige anklagades han av Lisa Bjurwall i DN (14/1) för att förespråka assimilationspolitik. När han i en senare rapport landar i vilken typ av politik avseende medborgarskapet som är liberalt grundad är det tyst. Nej, faktiskt inte helt tyst. Anders Lindberg på Aftonbladet (6/6) menar att Johansson Heinö säkert vill att Coop bör sälja fläskkotletter under Ramadan för att tvinga fram anpassning hos muslimer.

Att som liberal diskutera integrationspolitik är inte lätt. Främlingsfientliga anklagar liberaler för att vara landsförrädare och vänstern anklagar liberaler för att vara främlingsfientliga.

Att anklagas för rasism, främlingsfientlighet, att stryka en opinion medhårs, fiska i grumliga vatten har blivit självklara delar i en arsenal av metoder som syftar till att begränsa diskussionen. Det handlar om diskursiv disciplinering. I brist på ordentliga alternativ i frågan har vänsterns svar blivit ett passivt aggressivt gnällande. Det betyder inte att det inte finns exempel på rasism och främlingsfientlighet, även inom borgerligheten, men med tiden har definitionen av vad som räknas som rasism eller flört med densamma kraftigt utökats.

Vad som hänt i den borgerliga integrationsdebatten under 2000-talet är inte att man gett efter för främlingsfientliga grupper. Tvärtom, genom att börja skapa sig en egen problemformulering och en självständig analys har man kunnat förändra de politiska målsättningarna. Den förändrade synen på arbetsmarknaden, medborgarskapet och välfärden är inte en genväg till främlingsfientlighet. Det är en allvarlig omvärdering av de utmaningar som ett mångkulturellt samhälle ställs inför. Samtidigt står vänstern kvar på samma plats och anklagar för rasism och legitimering av Sverigedemokraterna.

Man tycks glömma att det är få inom borgerligheten som ifrågasätter liberaliseringar av arbetskraftsinvandringen, vill stänga svenska gränser eller se ett Sverige med mindre mångfald. Men man har insett att om samhället ska fortsätta vara öppet då krävs det förändringar integrationspolitiken, i alla led.

I slutändan kokar frågan ner till att handla om problemformuleringsprivilegiet. Vänstern i Sverige försöker med näbbar och klor utmåla situationen som ett antingen eller. Antingen är du med oss eller emot oss. Emot är då givetvis Sverigedemokraterna. Rädslan för att ens, på mycket lösa grunder, sammankopplas med SD har säkerligen skrämt mer än en skribent och politiker.