För tjugo år sedan befriades till slut de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen från den sovjetiska tvångsannektering som påbörjades 1940 och som pågick till 1991. Det är en årsdag som är värd att minnas, inte minst efter som de baltiska folkens historia även varit svensk historia.

Vi har som stort Östersjöland haft en historia som varit sammanflätad med baltstaternas under flera hundra år, både som kolonialmakt men även som mottagarland för flyktingströmmar. Sveriges inställning till baltstaterna är viktig, oavsett om det gäller det säkerhetspolitiska läget eller ekonomin. Under kommunisteran var det många svenskar som aktivt kämpade för baltstaternas frihet från kommunismen och det sovjetiska förtrycket.

Men Sverige har också en skamfilad historia när det kommer till baltstaterna. Kända socialdemokrater som den dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori uttalade sig exempelvis i Svenska Dagbladet den 5 september 1989 om de baltiska staternas frihet att "[Sverige vill inte] bidra till någon separatism där. Vi har erkänt den nuvarande situationen".

Under 1989 fälldes en rad uttalanden från kända socialdemokrater där den baltiska frihetskampen förringades, bland annat utrikesministern Sten Andersson som förnekade att länderna var ockuperade. Bara två år senare skedde Vilniusmassakern där 14 personer mördades av Sovjetiska soldater och hundratals skadades.

Men för att grumla till bilden liten är det på sin plats att minnas socialdemokratins handlande under början av 1980-talet när den polska befrielsekampen från kommunismen på allvar tog fart. När den polska regimen i rädsla för protester från den fria fackföreningsrörelsen, Solidaritet, införde undantagstillstånd var Olof Palme snabbt ute och protesterade. LO upplät lokaler åt den polska fackföreningsrörelsen och många socialdemokrater gav öppet stöd till rörelsen.

Inställningen till Solidaritet och den polska frihetskampen var från socialdemokratiskt håll betydligt tydligare än från många andra vänsterpartier i Europa.

I den politiska debatten är det värdefullt med nyanser. Sällan är något politiskt parti fritt från skuld. Historia är inte en enkel svartvit kronologi över kampen mellan det goda och onda. Den svenska vänsterns inställning till kommunismen och den sovjetiska imperialismen i Östeuropa är en märklig berättelse med skarpa vändningar. Socialdemokraternas demokratiska kompass var troligtvis inte alltid den bästa men emellanåt valde man helt rätt. Stödet till demokratirörelsen i Polen är ett sådant exempel. Inställningen till Baltikum ett motsatt exempel.

Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vore historieförfalskning att förringa eller bortförklara de många misstag som begåtts i vänsterns inställning till de östeuropeiska folkens frihetssträvan. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att många inom vänstern vände sig emot Sovjetunionens inblandning och förtryck i de östeuropeiska staterna.

För framtiden är det viktigt att aldrig tumma på de frihetsidéer som vi i Sverige tar för givet och som det bör råda blocköverskridande enighet om. Allianser mellan frihetsvänner bör kunna knytas över de politiska gränserna.