När jag började engagera mig politiskt, strax före valet 2006, hade Socialdemokraterna i mångt och mycket den position som Moderaterna nu kan skryta med. De var regeringsbärande, tog ansvar för Sverige och samtliga inom partiet ställde upp i raka led bakom sin ledare. Varenda sosse kunde försvara varenda förslag som Göran Person ställt sig bakom – oavsett om det rörde utvisningen av de två egyptierna på order av CIA, eller ROT-avdraget som gällde 2004–2005.

Från centralt håll var man oerhört noga med att hålla ordning på statsfinanserna och det finanspolitiska ramverket som man tagit fram tillsammans med Centerpartiet fanns alltid i bakhuvudet när nya idéer skulle prövas.

Så hände något. Alliansen vann valet 2006, och Sveriges offentliga finanser kollapsade inte. Däremot verkade ledarskapet ha kollapsat i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i samma stund som Göran Persson aviserade sin avgång.

Efter att en mängd andra kandidater tackat nej fanns Mona Sahlin kvar som enda alternativ. Uppgiften att leda S blev henne övermäktig – men inte, som man ivrigt påstod från sossarnas håll, för att det skulle ha bedrivits någon sorts kampanj av media och majoritetspartierna mot henne för att hon var kvinna, utan helt enkelt för att hon aldrig hade ett ordentligt mandat från de egna leden.

Hon fick aldrig ett riktigt uppdrag från sina medlemmar, och kunde därmed inte fullgöra det. Ingen rättade sig i ledet när hon valde att stänga Vänsterpartiet ute från samarbete, och det är svårt att tänka sig att den mängd olika förslag som duggade tätt i valrörelsen var förankrade i hela partiet – allra minst nuvarande partisekreteraren Carin Jämtins idé om att anställa butlers i tunnelbanan.

När Håkan Juholt valdes på kongressen i våras så fick han i vart fall ett tydligt mandat att vrida klockan tillbaka – och visst såg det först ut som om han skulle lyckas med uppgiften. Han visade sig i vart fall inte vara rädd för att göra omorganiseringar och byta ut diverse talespersoner och gruppledare, och protesterna mot detta uteblev i stor också.

Historien kring årets skuggbudget har dock tagit en helt annan vändning. Medan Göran Persson utan större problem kunde införa en och annan marknadsliberal reform, har det visst gått ett illvrål genom hela den socialdemokratiska organisationen efter att Juholt och Tommy Waidelich, den nye ekonomisk-politiske talespersonen, föreslagit att RUT-avdraget ska få vara kvar, att a-kassan skulle bli kvar på nuvarande nivå och att skattesänkningar för pensionärer skulle få vänta.

Juholt och Waidelich förslag är förvisso kloka, men det som förvånar mest är hur snabbt den socialdemokratiska rörelsen tycks ha glömt bort allt vad finanspolitiskt ramverk och ansvar heter. Efter de senaste turerna kring skuggbudgeten får jag faktiskt en oemotståndlig lust att sakta skaka på huvudet, bekymrat rynka ögonbrynen, fälla några krokodiltårar och med tung röst säga: "Jag känner inte igen Socialdemokraterna längre."