När jag en kall höstdag befann mig på ett postkontor i Göteborg för att hämta ut ett paket hamnade jag i en lång kö till kassan. Längst fram och framför det tjocka glaset vid kassan stod en arg kvinna som skällde ut den postanställda kvinnan som kvitterade ut paketen. Det var uppenbart att kvinnan från posten inte kände sig bekväm med situationen. Vi i kön stod alla otåligt och tittade stumt på, osäkra på vad vi egentligen skulle göra.

Efter en avhyvling som varade i flera minuter fick jag nog. Jag tog mig modet att avbryta diskussionen. Bestämt förklarade jag för den arga kvinnan att hon får ta det här senare med kundtjänsten och att det är många som väntar bakom henne.

"Bad turned to worse" som amerikanerna brukar säga. Kvinnan rusade då ilsket ut ur postkontoret och stannade enbart för att peka på mig och skrika fram orden att jag som försvenskad svartskalle borde skämmas. Istället borde jag solidarisera mig med henne mot svenskarna här. Orden stannade med mig. Jag hade nämligen knappt reflekterat över att jag stod i en kö där jag var den enda som utöver den arga kvinnan, till det yttre i alla fall, inte hade uppenbart svensk bakgrund. Kvinnans första reaktion var att se situationen i termer av ett vi mot dem där den självklara konflikten låg mellan svenskarna och de andra, det vill säga vi, invandrarna.

Utskällningen fick mig att tänka till. Att reduceras till en roll som invandrare och enbart agera med ett kollektiv är för mig en helt främmande tanke. Att påtvingas en godtycklig lojalitet eller ett objektivt gruppintresse har alltid framstått för mig som höjden av ofrihet. Helt plötsligt är du helt maktlös och utelämnad till färgen på ditt hår eller din hud. Rasismen är självklart ingenting nytt.

Fixeringen vid utseende, härkomst och etnicitet är en gammal företeelse. Skillnaden är att de senaste decennierna har många samhällen, inte minst det svenska, på olika sätt börjat bekämpa rasismen.

Vi har inte lyckats göra oss kvitt rasismen. Tvärtom, den frodas på många håll i samhället. Men som en ovälkommen besökare till det demokratiska samhällets kamp mot rasismen har en välviljans rasism smugit sig in. Sammankopplad med fixeringen vid tillhörighet, ursprung, bakgrund, härkomst och mångfald, multikultur, jämlikhet har vårt samhälle skapat en situation där vi tar ställning mot rasismen men samtidigt uppmuntrar den rasistiska logiken.

Exempel på detta gömmer sig ofta i krav på kvotering och mångfald på arbetsplatsen. Syftet är alltid gott: att samhället ska vara öppet och att alla ska kunna ta sig fram och känna sig delaktiga. Men problemet blir att det som utesluter människor (deras utländska namn och härkomst) blir det som gör att de släpps in i samhället, på nåder i form av en "blattekvot". Istället borde fokus vara på att bryta ner rasismen samtidigt som vi lägger uppmärksamheten på vad individer gör, inte var deras föräldrar invandrade ifrån.

Vi vill inte att någon ska drabbas på grund av sin härkomst men sedan gör vi inget annat än att fixera oss vid just härkomst som ett led i att förbättra samhället.

Vi behöver inse det Chef i den amerikanska serien South Park insåg i avsnittet Chef goes nanners: "Now I realize that I almost let racism turn me into a racist."