Det är nu ett halvår sedan Skånes universitetssjukhus annonserade att förskrivningen av biologiska läkemedel skulle stoppas.

Klinikkassan var tom, mer än dussinet patienter med svår psoriasis fick ofrivilligt behandlingen avslutad. Reumatiker, ofta väl hjälpta av den här typen av mediciner, sattes i kö.

Förr fanns blygsamt bortom smärtlindring och tröst att erbjuda den som såg sina leder förbenas, fingrar krumma eller psoriasis blomma.

I dag finns en hel arsenal av mediciner att tillgå. För många har de nya läkemedlen inneburit smärtfrihet, rörlighet, sjukdomskontroll – ja, livet tillbaka. Men det är ett medicinskt mirakel med en baksida, för på de biologiska läkemedlen följde en kostnadsexplosion.

Patientföreningar och doktorer argumenterar ofta, helt korrekt, för att förskrivningen ändå är kostnadseffektiv. Människor som drabbas av kronisk sjukdom tvingas ofta in i långvarig sjukskrivning, rehabilitering och till många läkarbesök, utgifter som minskar dramatiskt om fungerande medicin sätts in i tid.

Men med rådande incitamentsstruktur i vården hjälps ingen trängd klinikchef av att si eller så många patienter går från sjukskrivning till arbete. I slutet av året står hon ändå där och tvingas välja mellan goda ting – ska avdelningen bemannas upp eller patienterna ges bästa tänkbara behandling?

Andra dyra mediciner, som exempelvis ett antal cancerläkemedel, leder inte heller alltid till ökad produktivitet eller kortare sjukskrivning. Men kanske leder det till några månader till i livet, kanske fler månader utan återfall i sjukdom.

Hälsoekonomiska överväganden må te sig som torr vetenskap, men det är en exercis i den högre skolans etik. Hur värdera ett människoliv, hur värdera det gentemot andra?

Vem som ska ha sista ordet i fråga om sådana överväganden diskuterades häromdagen i ett inslag i Sveriges Radios Ekosändningar. Intervjupersonen Mikael Svensson, docent i nationalekonomi och verksam vid Karlstads universitet, menade att väljarna borde ha större inflytande över vilka läkemedel och ingrepp som ska finansieras gemensamt. Det handlar trots allt om skattemedel.

Politiker lovar gärna vårdgarantier och kortare väntetider, men är sällan lika tydliga om att annat får stå tillbaka – kliniker, tjänster eller mediciner. På så sätt finns det en stor pedagogisk poäng med att göra prioriteringar synliga. Samtidigt, ett vox populi om vilka patientgrupper som mest gjort sig förtjänta av ett drägligt liv eller vem som ska få leva ytterligare en tid? Det låter inte som en ordning förenlig med visionen om ett gott samhälle.

Den bistra sanningen är dock att patientgrupper redan ställs mot varandra, även om det sällan sägs rakt ut. Kroniskt sjuka ställs mot akutenbesökare, barn mot äldre, somatisk vård mot psykiatrin.

Håll detta i minnet nästa gång det lovas vård och gröna skogar till den stora väljargruppen, de företrädelsevis friska: Det finns inga gratis löften, någon mindre kry måste alltid betala.