Kom ut! Det uppmanar Linda Skugge andra personer som är höger i kultursektorn i Sverige (Expressen 10/1). Bakgrunden är en artikel som kulturskribenten Bengt Ohlsson skrev i Dagens Nyheter på temat "Går det att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?"

Att döma av debatten hittills är svaret på den frågan: Nej. Men det håller på att bli lite lättare. Sven Wollter är språkrör för kulturvänstern i Sverige. Han symboliserar på många sätt ett Sverige som håller på att försvinna. En utmärkt skådespelare, men också en vänster som är mycket mer konservativ och bevarande än vad en radikal vänster borde vara. Främst när det kommer till den politiskt villkorade nyckeln till kommandohöjderna i skådespelarsverige. Men också sett till sin politiska ambition: Att ha en jämnare fördelning av kapital mellan olika klasser i samhället.

Varför är Wollter konservativ? Jag tänker på den franske sociologen Pierre Bourdieu som brukar vara populär bland vänstersinnade för sina teorier om kapital. Att människor har olika tillgångar, ekonomiska (pengar och aktier), sociala (vänner och nätverk) och kulturella (bildning och smak).

Personer med ekonomiskt kapital vill gärna skaffa sig kulturellt kapital. Det är viktigt för den personliga identiteten, inte minst för de som kommer från en enklare uppväxt. Kapital har därför alltid sökt sig till kultursektorn.

Genom affärsmän som Rockefeller, Tate och Guggenheim, men också genom en medelklass som vill uppåt och som gärna betalar för att gå på opera och inte minst, Vara Någon Som Går På Opera.

Kulturarbetare – kulturutövare – har i alla tider varit finansmän: De har överfört kulturellt kapital från de som har, till de som behöver. Men istället för att acceptera sin roll som överförare av kulturellt kapital, tycker många som arbetar inom kultursektorn att medelklassen – den grupp som går på teater, röstar på Alliansen och vill ha lägre skatter; de som betalar för att se Familjehemligheter på Dramaten eller Ljust & Fräscht på Berns för att bli bättre människor – är hopplöst osofistikerade.

Hålögda konsumister. Lurade samtidsmedborgare.

För att inte tyngas av sin konsumistiska medelklasspublik, fortsätter kulturvänstern i Sverige att låtsas som att man spelar teater för någon annan grupp. Därför blir det jobbigt när Göteborgs-Posten rapporterar att nästan 70 procent av operabesökarna bor i Göteborgs innerstad och väldigt få ute i arbetarområdena. Samtidigt skattesubventioneras varje operabiljett med cirka 1 500 kronor.

Kultureliten i Sverige är egentligen inte särskilt vänster. Snarare är man konservativ. Man upprätthåller den ordning som en gång skapats, för att man är rädd för att förlora den position man är van att finnas i. Man vill ha kvar subventioner som går från de fattigas händer till de rikastes nöjen. Samtidigt förnekar man den klassresande effekt det egna arbetet ändå har, när man föraktar den medelklass som målar lägenheten vit och tar från egna fickor för att förkovra sig.