I internets barndom var källkritik ständigt närvarande. Det som stod på webbsidor skulle man helst ta med en nypa salt, och fakta dubbelkollade man i tjocka uppslagsverk som Nationalencyklopedin.

Sedan gick tiden, allt mer information hittade ut på nätet, tidningar, medier och akademi skapade sina egna webbplatser, och sökmotorerna blev allt duktigare på att hitta den information som man egentligen var ute efter. I dag har sökfältet ersatt pappersarkiven, och böcker fördjupar snarare än att svara på korta frågor.

För ganska precis elva år sedan startades Wikipedia, och bara några månader senare publicerades de första artiklarna på svenska. I dag har sajten hundratusentals artiklar och den används både för faktagranskning och i allmänbildande syfte då sidan snabbt ger en översikt om nya ämnen och företeelser.

Använder man sig av sidan ofta vet man förmodligen att innehållet är skrivet av andra användare, och att man bör kolla i källförteckningen eller länklistan i slutet av varje artikel om man vill bekräfta uppgifterna. En lagom dos källkritik följer helt enkelt med användandet av sidan.

Tyvärr är det långt ifrån vanligt på andra delar av internet.

Istället för att utnyttja möjligheten med en aldrig tidigare skådad mångfald av källor, förstahandsuppgifter och multipla infallsvinklar premieras ofta snabbhet framför grundlighet.

Sensation tycks helt enkelt stå allt högre i kurs hos nyhetsvärderarna.

Allt som står på nätet är inte sant, inte ens när det kommer i snygga förpackningar. Allt är inte sanningar någon annanstans heller, men det är knappast någon nyhet.

När alla kan publicera och dela med sig av bilder, information och åsikter får man snabbt tillgång till lika många subjektiva perspektiv som det finns uppkopplade människor. Det blir lättare att förstora upp misstag, peka ut skyldiga eller hänga ut dumheter. Men lika lite som den som skriker högst på ett torg nödvändigtvis behöver ha rätt, lika lite är säkert att den som publicerar mest på nätet har vettigast saker att säga.

Det är fortfarande var och ens skyldighet att själva granska den information man tar in, värdera den och bestämma vad man sätter värde på.

Att kritiska frågor hör hemma vid all granskning av information verkar ha glömts bort någonstans längs informationsmotorvägen.

Kanske beror det på att teven som första rörliga mediekanal länge var hårt reglerad under statlig kontroll, det fanns bara ett fåtal nyhetskällor att välja bland, och utrymmet för kritik var litet.

Kanske lever tron på objektiv fakta kvar, trots att informationssamhället är fyllt med subjektiva tolkningar. Oavsett vilket är internet något som de allra flesta måste förhålla sig till, och man måste få tillåtas att bilda sin egen uppfattning.

Gör man det på rätt sätt, ja, då är nätet en guldgruva.