Någon dag efter valet 2006 besökte jag Landskrona, i syfte att på plats och ställe ta reda på vad som hänt där i kommunalvalet: Folkpartiet och Sverigedemokraterna hade gått fram kraftigt. Socialdemokraterna och Moderaterna bakåt, ur fullmäktige hade både Centerpartiet och Kristdemokraterna försvunnit.

I hamnen i Landskrona kom en gentleman fram och gratulerade min partivän.

– Grattis, ja, det är bara du som kan få ordning på den här staden, jag tycker att du skall se till att göra detta, detta och detta. Och bry dig inte om Sverigedemokraterna, de kommer att lägga sig platt.

Inför dessa goda råd frågade min valvinnande vän – glad över förtroendet – till slut:

– Och vad röstade du själv på då?

– Sverigedemokraterna.

 

"Så ska vi ha´t - men vem ska göra´t?" för att travestera Gustav Fröding i Äktenskapsfrågan, utgiven 1891, ständigt lika politiskt aktuell. Göra vad med vem?

Det här handlar naturligtvis om politikernas ansvar. Men inte bara. Vem som skall styra är också väljarnas ansvar: Mannen i Landskrona är förvisso inte ensam om att ha en åsikt men röstat tvärtemot – han trodde inte det parti som fick hans stöd skulle klara det väljaren önskade.

Politiker skylls ofta – jag menar mestadels på oriktiga grunder – för att säga ett och mena tvärtom, för att ha dubbla agendor och syften, därför kan man inte lita på dem.

Men väljarna har som bekant alltid rätt. Dock kanske inte alla väljare.

Politik är medlet för att lösa konflikter (utan vapen) med diplomati och förhandlande som medel. Men frågan om vem som skall styra ett land, en region eller en kommun, måste grunda sig på att både väljarna och politikerna är ärliga – i valögonblicken och därefter!

Tyvärr är det inte bara mannen i Landskrona som lurar sig själv. Ett annat beklämmande exempel är från 2010 års budget då Socialdemokraterna, som bort veta bättre, gick samman med V, MP och SD (!) för att minska anslaget till regeringskansliet, med följden att fyra svenska ambassader lades ner 2011.

Detta ville inte S, inte MP, inte V – vad SD ytterst ville utöver att tillfoga regeringen ett nederlag vet väl ingen, kanske inte ens de själva. Nu har regeringspartierna och Socialdemokraterna i en överenskommelse reparerat skadan. Bra.

Varför? Jo, Sverige måste styras. Vi kan inte ha beslut som vinner därför att taktiken segrar över förnuftet. Tänk som sagt om fler resonerar som Landkronamannen! Tänk om SD eller något annat taktiserande parti lyckas sabotera en förnuftig politik på fler områden.

 

Om denna, eller någon annan, regering tillfogas ett eller annat nederlag i riksdagen, är uppriktigt sagt inte hela världen. Men när taktikröstningen sker uteslutande för att tillfoga regeringen nederlag av en majoritet som aldrig ens tänker försöka samarbeta i andra frågor, då måste man fråga sig hur landet – eller på motsvarande sätt kommunen – skall styras.

Sverige har inte råd med taktikröstning av vare sig väljare eller partier som leder till att Sverige eller kommunen inte får en ledning som kan göra sitt bästa för Sverige eller kommunen.

Och vi får aldrig lita på att någon annan skall reda upp situationen därför att vi vill utdela politiska tjuvnyp.

Jag älskar politik men är urtrött på politiker – och väljare – som litar på att andra skall göra det bästa för Sverige, för kommuner och regioner, medan de själva tillåter sig demonstrera som vore de kvar i den politiska sandlådan.