– Politik är att vilja konstaterade Olof Palme på Broderskapsrörelsens kongress 1965.

Andra bevingade ord ur historiens spegel är till exempel: Hvad vilja socialdemokraterna – vilket lär ha varit titeln på ett tal August Palm höll 1881 och något som blev embryot till dagens parti.

Men det var då det. I dag är det tunnsått med Socialdemokrater som säger sig vilja något.

Och Socialdemokrater som ställer sig upp och säger: "Jag vill leda vårt parti", tycks inte ens existera.

Men om det nu är så som Håkan Juholt förklarade när han avgick, att det finaste arbete en socialdemokrat kan ha är jobbet som partiledare, borde det vara helt naturligt att det stod en lång rad personer i kö till posten.

Jag noterar att kollegan på konkurrenten Dagbladet, Svante Säwén, i går efterlyste en öppnare process i valet av en ny partiordförande, och, att Säwén samtidigt konstaterade att det inte är trovärdigt att låtsas som om det inte skulle finnas politiska åsiktsskillnader inom socialdemokratin.

Det Säwén säger borde vara som att sparka in en öppen dörr, men så är inte fallet. Det tycks inom S finnas en enorm rädsla för att tala om höger eller vänster. Varför?

Handlar det om de uppslitande striderna som slutade med en splittring och att utbrytarna bildade ett kommunistiskt vänsterparti?

I så fall, lägg till protokollet att detta inträffade för snart 100 år sedan – 1917!

Inom varje politiskt parti spretar åsikterna i snart sagt alla frågor. Det är precis som i vilken förening som helst, eller för den delen på jobbet eller i familjelivet. Det är därför vi kompromissar och förhandlar, ger upp ett intresse för ett annat, eller rent av prutar tills man nått en uppgörelse som kan accepteras. Detta är politik.

Men kanske lider Socialdemokratin fortfarande av sin historia, kanske är det därför man i sammanhanget är så snabb på att internt etikettera varandra som höger eller vänster? Frågan om vilket av epiteten som är fulast, beror på vem man frågar. Höger är i retoriken överklassen, kapitalet, en gammal motståndare. Men att vara vänster är heller inte det lättaste i ett parti som historiskt vinnlagt sig att hålla rent vänsterut mot den socialism som var odemokratisk och sprang Kominterns ärenden.

Men idag när Vänsterpartiet har övergivit kommunismen och det gamla högerpartiet förvandlats till de Nya moderaterna, tycker man att de borde finnas socialdemokratiska män och kvinnor som har modet att ställa sig upp och förklara att de vill leda sitt parti och varför de vill leda sitt parti. Om en sådan process inleds, om ett antal kandidater kan resa landet kring och förklara vilken politik de vill föra och var de står i olika sakfrågor, kommer det att gynna Socialdemokraterna.

Det måste rimligen vara att föredra att ha en ledare som är utsedd i konkurrens med andra och som tydligt förklarat vad han eller hon vill, i vart fall jämfört med en person som i teorin bara utgör den minsta gemensamma nämnaren för vad de olika partidistrikten kan komma överens om?