Nog är det så att män har goda egenskaper – och mindre goda. Det finns ju dem så vågar lufta idén att vi män är sämre på att ta hand vår avkomma jämfört med kvinnor.

Detta är min övertygelse. För fyra år sedan skrev professor Annica Dahlström boken "Könet sitter i hjärnan". Dahlström hävdade bland annat (ofint nog) att kvinnor är bättre på omhändertagandet av små barn jämtfört med män. Självklart blev det ett herrans liv – och är så än i dag på en rad sociala medier där debatten lever.

Tydligen får man inte påstå att kvinnor har egenskaper som i en del sammanhang är överlägsna männens färdigheter. Det dräller det av arga människor (i huvudsak män) som hävdar att just de minsann är precis lika bra föräldrar. I slutet av december förra året publicerade bland annat Aftonbladet artiklar som skulle visa just detta, att män kan tillfredställa det lilla barnets behov lika bra som vilken kvinna som helst.

Blaha, blaha. Jag har ingen aning om vilken vetenskaplig grund som finns för det ena eller andra påståendet, jag vet inte om det går att bevisa vetenskapligt om män är bättre eller sämre småbarnsföräldrar jämfört med kvinnor. Men man kan ju faktiskt ha en uppfattning ändå. Vid sidan av vetenskaplig forskning finns det något som heter beprövad erfarenhet och den säger också något.

Förvisso är vi alla olika individer, men klart är att män som kollektiv är betydligt våldsammare jämfört med kvinnor. Se där, blev ni kränkta nu?

Läs inte vidare i artikeln i så fall för det kommer mer.

Män tar i en rad sammanhang betydligt större risker för sin egen och andras del jämfört med kvinnor – självklart går det ut över de barn som finns i dessa mäns närhet. Om inte annat talar statistiken över skador i trafiken ett tydligt, och mycket dystert, språk. Det går för den delen att studera vilken krogkö som helst en sen lördagskväll och se vem som muckar gräl med vem. Det är nio gånger av tio män. Jag antar, utan att veta säkert, att män är överrepresenterade i statistiken över barnmisshandel. Jag vet helt säkert att det är vanligare att män misshandlar sina kvinnor en tvärtom.

Men denna kunskap i bagaget är jag övertygad om att mannen generellt är underlägsen kvinnan när det gäller vården och omsorgen om i vart fall små och ömtåliga barn. Att riskbeteenden och andra egenskaper spelar in när mannen har ansvar för omvårdnaden. Detta är inte menat som ett skäl för att kvinnorna ska dra lasset med småbarn på egen hand. Och säkert finns där exempel på män som gör ett bra jobb med att ta hand om barn samt exempel på kvinnor som inte sköter sina små på ett bra sätt. Men det kan ju faktiskt så att män mer aktivt behöver lära sig saker som redan finns i den kvinnliga hjärnan?

Vad Annica Dahlström har påstått är att kvinnliga hjärnor är mer omhändertagande, att mannens hjärna är mer aggressiv och tävlingsinriktad. För den som har någon livserfarenhet låter det inte särskilt konstigt. Därför har vi inte samma goda förutsättningar att ta hand om ett spädbarn. Förklaringen torde ligga i evolutionen. I två miljoner år är det kvinnor som burit, fött och sörjt för våra minstas väl och ve.

Det är tveksamt om några årtionden av vad vi vill kalla ett civiliserat och modernt samhälle, något så när jämställt, förmått att ändra på denna vår grundläggande natur.

Personligen har jag inga problem med att det är så. Det finns något som heter träning. I den mån jag som man saknat samma naturliga förutsättningar i omsorgen om mina egna barn när de var små, har jag försökt kompensera detta. Förresten, visst går det att typ att läsa innantill på förpackningen med välling, men jag vet av erfarenhet att när ett spädbarn skriker mitt i natten är det kvinnan som vaknar först.

Vad jag inte kan förstå är den rasande reaktionen från främst män som hävdar att Dahlström har fel. Att män är precis lika bra föräldrar som kvinnor. Att det inte är någon skillnad på våra hjärnor och hur de fungerar. Men snälla ni, har ni missat att det i de allra flesta fall är män som överger sina familjer, sina kvinnor och sina barn, stora som små?

Vad är det som är så problematiskt med budskapet att den kvinnliga arten har en hjärna som har mer fokus på att ungarna ska överleva?

Svaret är att det inte är ett problem. Vad som är ett verkligt bekymmer är att kvinnor har en underordnad ställning också i Sverige, i världens minst ojämlika land. Att bli mamma innebär sämre löneutveckling och sämre pension. Kvinnor som föder barn har sämre karriärmöjligheter och större svårigheter på arbetsmarknaden. Allt från skattelagar till bidragssystem missgynnar ekonomiskt den kvinna som väljer att bli mamma. Det borde vara så att kvinnor gynnades av att de i sammanhanget är bättre biologiskt funtade än män.