När Maud Olofsson aviserade sin avgång försommaren 2011 bestämde sig valberedningen snabbt för att processen kring att välja en ny partiledare skulle vara så öppen som möjligt. Hela organisationen fick lov att inventera sig själv i jakten på tänkbara kandidater, och de tre som till sist tackade ja reste land och rike runt för att berätta vad de ville med både partiet och svensk politik. Slutligen fick distrikt, kretsar och enskilda medlemmar nominera den de tyckte var bäst lämpad att leda partiet.

Valet av Annie Lööf som Centerpartiets partiledare är därför oerhört väl förankrat i hela partiet. Tack vare öppenheten vet alla vad de har att förvänta sig, och ingen kan säga att hon vunnit på grund av en mörkad process där andra kandidater inte fått chansen.

När Socialdemokraterna däremot gjorde sitt sämsta val sedan 1914 startade ett internt spel som först avsatte Mona Sahlin och sedan utlöste full falangstrid. När röken lagt sig vet vi alla vad som hände - valberedningen presenterade Håkan Juholt som sin kandidat. Exakt hur det gått till kunde knappast någon svara på, men valberednings ordförande, Berit Andnor, bedyrade att valet var välförankrat.

Om tiden sedan Juholt valdes till partiledare har visat något så är det dock att valet inte var så välförankrat. Knivhuggen har duggat ungefär lika tätt som hans grodor. Juholt lyckades helt enkelt inte få falangstriderna att lägga sig. I höstas klarade han inte ens av att driva igenom sin skuggbudget i riksdagsgruppen. När han efter en månads semester gjorde misstaget att påstå att Alliansen gjort upp om försvarspolitiken med Sverigedemokraterna, ett parti som dels inte satt i riksdagen när försvarsreformen gick igenom och dels inte alls driver samma försvarspolitik som Alliansen, fick man nog. Han fick lov att avgå med omedelbar verkan.

Socialdemokraterna, eller i praktiken deras verkställande utskott, ställdes därmed inför ett val. Stå utan partiledare under den period som krävdes för att gå igenom en öppen process, eller börja fråga runt. Man valde uppenbarligen det senare och fastnade för Stefan Löfven.

Nu har jag inget emot Löfven i sak. Han framstår som kompetent, tycks ha stått utanför falangstriderna och det faktum att hans mamma avslöjade att han fått ett nytt, häftigt jobb tog på ett briljant sätt fokus från sättet han tillsattes på.

Men inte ens det kan ändra på det faktum att Löfven inte i förväg signalerat vad han vill med Socialdemokraterna. Inga kongressombud har fått ta ställning till hans politiska agenda. Hans planer har inte prövats öppet mot andra kandidaters. Löfven saknar helt enkelt förankring i det parti han ska leda.

Visst kan det lösa sig ändå. Om han är en verkligt skicklig ledare kan han ändå lyckas ena partiet. Men upplägget gör att vi riskerar att stå inför samma situation nu som vi gjorde våren 2011, och det största oppositionspartiet kanske åter igen slungas in i interna strider istället för att driva debatten. Det vinner faktiskt ingen på.