När januari blev februari tog B-skådisen György Dörner över Nya Teatern i Budapest. Beslutet att låta honom leda en av Ungerns klassiska teaterscener var politiskt: Dörners agenda är nationell och han vill återupprätta så kallade ungerska värden.

Bakom utnämningen av György Dörner ligger Budapests borgmästare István Tarlós. Precis som Ungerns premiärminister Viktor Orbán tillhör Tarlós nationalkonservativa Fidesz – partiet som efter sitt framgångsval 2010 skriver om grundlagen lite som man vill.

Scenförändringen på Nya Teatern bör alltså sättas i ett större sammanhang än vem som är bäst lämpad för att styra en teater med 500 sittplatser. Konflikten runt Dörner handlar i förlängningen om Fidesz långsiktiga värderingsarbete.

Politik styrs av värderingar. Den som tar makten över konstens och språkets uttryck influerar till slut individens sätt att tänka. Inte ens en upplyst, centraleuropeisk kulturnation som Ungern är vaccinerad från mörkrets ideologer.

Språkets betydelse för återupprättandet av nationell stolthet förenar ungerska Fidesz med Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna. Tankegodset löper som en röd tråd genom samtliga europeiska länder vars nationalchauvinistiska partier lyckats nå parlamentarisk framgång.

Nationalstatens hotade existens är grunden för alla deras politiska ställningstaganden. Det spelar ingen roll om motståndet rör EU, frihandel eller invandrare: Nationalchauvinistiska partier fokuserar på vad som finns att fördela. Och just fokuseringen på fördelning kan vara anledningen till varför partiernas arbete med att förändra medborgarnas språkbruk tidvis kommer i skymundan.

Det är symboliskt hur Sverigedemokraterna slentrianmässigt etiketteras som högerpopulistiskt, när Jimmie Åkesson själv placerar SD till vänster i fördelningspolitiken. Den enda som tjänar på förvirringen är Åkesson. Ju svårare ett parti är att placera på den ideologiska skalan, desto lättare kan partiet sätta agendan.

I sin läsvärda bok Extrema Europa – Nationalchauvinismens framväxt i Ungern, Nederländerna och Danmark skriver Philip Lerulf och Jan Å Johansson om hur Sverigedemokraterna brukar uppmärksammas för enskilda medlemmars ogenomtänkta uttalanden.

Utspel som nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer gör det lätt att beskriva SD som ett parti för rasister. Däremot lyckas beskrivningen inte förklara varför 300 000 svenskar gjorde ett aktivt val att rösta på partiet.

Vi som vägrar tro att samtliga av Sverigedemokraternas företrädare, medlemmar och väljare är rasister bör således vara uppmärksamma på hur språkliga uttryck som politiskt inkorrekt och massinvandring har blivit en del av det offentliga samtalet.

Varje gång vi använder termer som bygger på enskilda åsiktsinriktningars påstådda sanning för vi samhällsklimatet i samma riktning som nationalchauvinisterna önskar. Då blir avståndet mellan ungerska teaterscener och svenska internetforum kortare än vi anar.