När jag möter människor runt om i Sverige är de uppretade över hur bankerna agerat under finanskrisen. Finansbranschen – banker, fondbolag med flera – tog för stora risker. Den finansiella stabiliteten i hela samhällsekonomin hotades på grund av att banker och andra finansiella aktörers riskkontrollsystem var undermåliga. Samma sak gällde den nationella kontrollen och tillsynen. Så även politiker har sin del av ansvaret.

Resultatet av finanskrisen känner vi – en ekonomisk härdsmälta och en statsskuldskris.

Nu är frågan hur vi skall lyfta oss ur denna kris utan att kasta ut barnet med badvattnet.

Jag tycker mig se sådana tendenser i EU:s lagstiftning. Vi måste försöka hitta en balans, vilket ju verkligen inte alltid är enkelt.

Greklands framtid är precis ett sådant exempel. Grekerna kan inte fortsätta utan att ta sitt eget ansvar och få bukt med en skenande ekonomi. Samtidigt måste också landet ges möjlighet att växa. Vid sidan av de akuta problemen med Grekland händer mycket på EU-nivån.

Det gäller till exempel höjda kapitalkrav på banker, reglering av hedgefonder, regler för blankning av aktier och nya regler för marknadsplatser.

Den senaste av raden av initiativ är förslaget om en skatt på finansiella transaktioner. Tobinskatten har därmed återuppstått i en ny skepnad. Men fortfarande kvarstår grundproblemet med att införa en sådan skatt bara i Europa – handeln kommer bara att flytta utanför Europa.

Erfarenheterna från den svenska transaktionsskatten på handel med värdepapper i slutet av 1980-talet, den så kallade "valpskatten", är avskräckande. Experimentet misslyckades. 60-70 procent av handeln i de mest omsatta aktierna flyttade till London och skatten avskaffades redan 1991.

Nu sägs att jämförelsen är missvisande. Till viss del kan jag hålla med, men jag tycker att det farligt att lättvindigt vifta bort de svenska erfarenheterna, som alltför ofta sker i den svenska debatten.

Ambitionen att få in mer pengar till EU:s gemensamma budget är rätt. Och möjligen behöver den finansiella sektorn ytterligare beskattas.

Men en transaktionsskatt är fel metod eftersom den dränerar Europa på kapital. Det Europa behöver är effektiva, välfungerande kapitalmarknader där små och medelstora tillväxtföretag kan söka sin finansiering till en rimlig kostnad.

Jag kan tänka mig att diskutera sätt att hitta nya skattekällor, men en skatt på finansiella transaktioner vore en dålig skatt. Den riskerar att förvärra den ekonomiska krisen ytterligare.

Enligt EU-kommissionens egna beräkningar leder en finansiell transaktionsskatt till en lägre ekonomisk tillväxt, de exakta procenttalen varierar. Men att Europa får svagare ekonomisk utveckling verkar de flesta vara överens om. Jag har därför svårt att förstå den stora entusiasmen för detta förslag, när riskerna är så påtagliga.

Tusentals jobb hotas. Utbudet av finansiella tjänster försämras. Dessutom är eventuella intäkter av skatten osäkra eftersom andra skatteintäkter påverkas negativt. Har Europa verkligen råd med ett sådant experiment i dessa kristider?

Ska en transaktionsskatt införas måste den införas globalt för att den ska kunna fungera.

Den finansiella handeln riskerar att flyttas från Europa till andra delar av världen. Bankirerna och aktiehandlarna i Shanghai, Singapore och Hong Kong måste gnugga händerna av glädje om Europa ensidigt inför en transaktionsskatt.

Låt oss inte riskera Europas växtkraft med en nygammal Tobinskatt!