Den grekiska skuldkrisen riskerar att skapa en ännu allvarligare kris för EU, en politisk kris som skär ända in i EU:s grundläggande idé om fred i Europa. I skuldkrisens spår dras nu gamla oförätter från andra världskriget upp i debatten och förgiftar samarbetsklimatet mellan Grekland och Tyskland.

Den 6 april 1941 invaderades Grekland av Adolf Hitlers krigsmakt. Det blev inledningen till en sällsynt brutal ockupation som fram till 1944 knäckte Grekland totalt. Tyskarnas ockupation av Grekland anses ha varit lika brutal och förödande som ockupationen av Sovjetunionen och Polen. Hundratusentals greker anses ha dött av bland annat hunger. Tiotusentals deporterades till tvångsarbete i Tyskland, varifrån de flesta aldrig kom tillbaka. Ytterligare cirka tiotusen greker tvingades dra på sig Wehrmachts uniform och strida i till exempel Stalingrad där ett par tusen grekiska medborgare stupade.

I Grekland jagades och avrättades vänstersympatisörer. Dessutom plundrades grekiska centralbanken på sina valuta- och guldreserver och tvingades att bidra till den tyska krigskassan med ett lån på 476 miljoner mark, motsvarade 10 miljarder euro. Med räntor blir det 68 miljarder euro (60 miljarder kronor) i dag.

Detta lån plus övriga tillgångar som tyskarna lade beslag på har aldrig betalats tillbaka därför att inget står om det i det avtal om krigsskadeersättning som skrevs under i London 1953 mellan det besegrade Tyskland och segrarmakterna under ledning av USA. Den tyska skulden till Grekland beräknades då till cirka 90 miljarder dollar. Men det grekiska kravet halverades på initiativ av USA som menade att eftersom Tyskland hade delats i en östlig och en västlig stat var Grekland berättigad att kräva endast halva summan av Västtyskland.

Om Östtysklands del finns inget nämnt i protokollen från förhandlingarna. Efter detta skrevs det grekiska kravet ner ytterligare av USA, som företrädde Västeuropas intressen i förhandlingar med Tyskland om krigsskadestånd. USA ville då inte skapa en situation som den som uppstod efter freden i Versailles efter första världskriget då det höga tyska krigsskadeståndet till Frankrike blev ett av nazisternas främsta argument för att vägra betala, ett argument som gav nazisterna stora framgångar i valen.

Mycket riktigt vägrade ju det nazistyrda Tyskland också att betala skulden sedan man väl kommit till makten. Efter andra världskriget ville inte USA skapa en situation där tyskarna än en gång skulle känna sig förödmjukade av skyhöga krigsskadestånd och strök därför det grekiska kravet helt. Det ersattes med löften till Grekland om amerikansk hjälp genom Marshallplanen.

De summor som Grekland lånade till Tyskland under kriget har aldrig betalats tillbaka och motsvarar cirka 20 procent av hela den grekiska statsskulden i dag. Om den grekiska statsbanken förfogade över denna summa skulle den grekiska skuldkrisen inte alls vara lika allvarlig som nu. Och grekerna skulle slippa förödmjukelsen att betraktas som EU:s stora och lata slarver, som de ibland framställs i debatten i andra EU-länder, inte minst i Tyskland.

Därför påminner nu greker om att Tyskland under 1900-talet har dragit sig undan att betala sina krigsskadestånd vid tre tillfällen, 1933, 1953 och 1990, då de tyska skulder som ännu inte hade betalats avskrevs helt i samband med den tyska återföreningen.

När nu gamla oförätter dras fram innebär det en konflikt som lätt kan gå snett. Det är risk att EU nu också måste hantera historisk-politiska motsättningar. Då blir det om en kris där själva grundtanken i EU hotas: Att överbrygga det förgångna genom fred och samarbete mellan länderna.