En och annan gammelmoderat satte nog kaffet i vrångstrupen när de häromveckan läste en artikel i Svenska Dagbladet där de Nya Moderaternas främste PR-man, även känd som propagandaminister, Per Schlingmann, förklarade att människor är fria tack vare politiken.

Det är ett rejält brott med den moderata traditionen där det snarare hetat att för mycket politik, för höga skatter och för stor offentlig sektor gör människor ofria. Men Schlingmanns uttalande sammanfattar på ett bra sätt nymoderaternas senaste favoritbegrepp – statsindividualismen.

Begreppet är hämtat från historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh som för några år sedan gav ut den uppmärksammande boken "Är svensken människa?" där de argumenterar för att Sverige utmärks av en långt driven individualism. Genom en utbyggd välfärdsstat har människor kunnat frigöra sig från traditionella, ojämlika beroendeförhållanden.

Avskaffad sambeskattning och utbyggd barnomsorg har frigjort kvinnor från beroendet av sina män. Utbyggd a-kassa och socialförsäkringar har befriat människor från tvånget att be familj och vänner om hjälp i fall de blir sjuka eller arbetslösa. Ingen ska behöva stå med mössan i hand och be om hjälp.

Att Moderaterna nu tar till sig statsindividualismen är inte så konstigt. Steg för steg har de försökt göra välfärdsstaten till sitt eget projekt i syfte att profilera sig som det ansvarstagande och självklara regeringspartiet.

Problemet är bara att tanken på statsindividualism inte går särskilt bra ihop med de nya moderaternas andra favoritbegrepp – arbetslinjen. I varje fall inte som den tagit sig uttryck i praktisk politik.

För de ojämlika beroendeförhållanden statsindividualismen motverkat återfinns också på arbetsmarknaden. Genom a-kassa och starka fackföreningar har människors beroende av arbetsgivaren minskat. Man har inte varit tvungen att ta vilket jobb som helst.

Regeringens arbetslinje har snarare bidragit till att förstärka de ojämlika beroendeförhållandena i samhället. Inte bara bygger den på tanken att det inte finns några dåliga jobb, som människor kan ha rimliga skäl att välja bort. Förändringar i a-kassa och sjukförsäkringar har också gjort att allt fler blir hänvisade till socialbidrag, eller som Fredrik Reinfeldt själv föreslagit, till sina föräldrar för att kunna betala mat och hyra.

Reinfeldt och Schlingmann talar gärna om hur statsindividualismen bidragit till svenska ekonomiska framgångar. Det är en rimlig tanke. Med välfungerande sociala trygghetssystem blir människor mer benägna att bejaka strukturomvandlingar i ekonomin. Men om den utvecklingen ska fortsätta krävs nog en annan arbetslinje än den vi sett hittills.

Det kan vara något att fundera över nu när regeringen inte längre kan nöja sig med att sitta still i båten och hoppas att Socialdemokraterna kommer att fortsätta göra bort sig.