I tisdags gick startskottet för den 15:e upplagan av Stockholm Pride. Veckan är fullspäckad av seminarier, debatter, konserter och med lördagens Prideparad som La Grand Final.

Jag kan intyga att det är en mäktig upplevelse att bölja fram på huvudstadens gator tillsammans med homo-, bi- och transfolk, eller HBT-personer som samlingsbegreppet lyder. Många tycker att heterosexuella kvinnor och män inte har i paraden att göra. Det gjorde jag själv tills jag kom på bättre tankar. Vid det här laget har jag gått i tåget en handfull gånger, de senaste i samma ekipage som mina partivänner i Moderata ungdomsförbundet. Trycket i det gänget slår det mesta, kan jag försäkra! 

Temat för årets happening är "Tillsammans." Slitet och uttjatat? Jo, men ändå väl valt. För lika säkert som amen i kyrkan flammar de ideologiska motsättningarna mellan olika falanger upp varje år i samband med Pride. Inte sällan med militant vänsteraktivistiska övertoner.

Mitt bidrag till veckan blir att hänga i Öppna Moderaters tält och delta i en panel i RFSU:s regi. Frågan som undertecknad och företrädare för V, MP och FP förväntas svara på är vad som blir nästa steg i familjepolitiken. Riksdagen har de senaste åren tagit flera steg i rätt riktning. Möjligheten att ingå äktenskap och adoptera barn omfattar nu också homosexuella par.

I våras beslutade vi lagstiftare att utreda om surrogatmoderskap ska vara möjligt också i Sverige och att kravet på tvångssterilisering vid könsbyte ska avskaffas senast den1 juli nästa år. Liksom att en transperson som redan är gift med sin partner inte som hittills ska vara tvungen att skilja sig innan han eller hon får könskorrigera sig för att sedan ingå äktenskap med samma partner igen. Sedan 2005 har lesbiska par haft rätt till assisterad befruktning medan ensamstående barnlösa kvinnor inte har haft det. I våras bestämde riksdagen att upphäva denna orättvisa, det var sannerligen på tiden! 

En hel del har alltså redan gjorts för att öka människors lycka på familjeområdet. Men för min del vill jag se ytterligare familjepolitiska åtgärder genomförda, inte minst när det gäller att underlätta för ofrivilligt barnlösa att bilda familj.

Sveriges riksdag kan inte bestämma vilka adoptionsregler som ska gälla i andra länder, men i vårt eget land borde det inte vara så byråkratiskt krångligt att få adoptera barn som det är i dag. Ett sätt att öka barnlösas lycka – såväl homo- som heterosexuellas – vore att mjuka upp reglerna för adoption av barn här i landet. Det är barnets bästa som ska stå i fokus, inte vuxnas barnlängtan, invänder någon. Sant. Men ingen kan på allvar mena att det är bäst för fosterhemsplacerade barn att tvingas leva utan riktiga föräldrar under kanske hela barndomen, i stället för att bli adoptera med allt vad det innebär i form av ökad trygghet, både mänskligt och juridiskt. 

Åldersgränsen för att få adoptera bör också ses över. Visserligen är Adoptionscentrums rekommendation på 42 år inte huggen i sten, undantag förekommer när adoptionsprocesser drar ut tiden. Men dagens 50–60-åringar står inte med ena benet i graven utan kan oftast räkna med ett fortsatt långt och aktivt liv. Därför skulle åldersgränsen för att få bli adoptivförälder gott kunna höjas väsentligt.