Oändligheten är i ett filosofiskt och matematiskt perspektiv en motsägelsefull konstruktion. Begreppet är på samma gång både absolut och relativt. Inget kan vara större än oändligheten, samtidigt som storheten inte kan definieras exakt.

Politiken, däremot, finner råd även på detta problem. I denna ädla konst är en oändlighet preciserad till talet fyra. ”Jag har suttit med i ett oändligt antal regeringar”, svängde oppositionsledaren Mona Sahlin till det i riksdagens partiledardebatt för någon vecka sedan.

Sahlin var statsråd i lite drygt tio år fördelat på fyra regeringar. I sin första regering hann Mona Sahlin vara arbetsmarknadsminister under 35 dagar. Det var i början av 1990, och direkt fick hon hantera regeringens ekonomiska stoppaket som röstades ned i riksdagen och ledde till att ministären Carlsson-I avgick - för att återväljas av riksdagen bara två veckor senare, som regeringen Carlsson-II. Sahlin fortsatte på samma ministerpost, men tiden varade bara till valdagen 1991 då de borgerliga fick makten.

När Ingvar Carlsson efter valet 1994 bildade sin tredje regering inträffade det som många än i dag förknippar tydligast med Mona Sahlin, den så kallade Tobleroneaffären som tvingade henne att avgå från sitt uppdrag som vice statsminister efter bara ett år och skrinlägga ambitionen att bli partiledare. Så när statsrådserfarenheten skall summeras av de första tre av oändliga antalet regeringar som Sahlin deltagit i så är det inte mycket att skryta med.

Bättre gick det lyckligtvis för Sahlin under sin fjärde regeringsperiod, eftersom inget negativt kan ske när inget sker alls. Här kan man inte klandra Sahlins ordval, eftersom man närapå kan tala om en oändlighet när det gäller mängden frågor som Sahlin haft ansvaret för.

Under Göran Persson som statsminister var Sahlin 1998-2002 biträdande näringsminister med ansvar för arbetslivs- och arbetsrättsfrågor, småföretagande och regional näringspolitik. Därefter, 2002-2004, demokrati-, integrations-, jämställdhets- och idrottsminister, vilket Persson försökte lansera som ”storstadsminister”. Slutligen blev hon 2004 chef för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet, en skapelse som funnits varken före eller efter Mona Sahlin och som utöver miljöfrågor även inbegrep bostäder och energi. En sådan diversehandel är svår att göra propositioner av, även för en driftig politiker.

Sahlin bör nog akta sig för att spela på sin regeringsmedverkan – hon har nämligen inte mycket till resultat att visa upp från sina år som ministe.