Vi kan bara beklaga de anhörigas sorg, förlusten för vänner i Sverige och de två soldaternas kamrater i Afghanistan. Det är en tragedi. Det var inte fråga om, utan snarare när, den svenska styrkan skulle drabbas av nya svåra förluster.

Naturligtvis finns en berättigad vrede mot de terrorister som dödar soldater som försöker skydda landet från knarkhandlare, krigsherrar och kriminella grupperingar i största allmänhet. Händelsen inskärper behovet av att soldaterna på plats är väl beväpnade, utbildade och utrustade. Givetvis vaknar diskussionen om det svenska engagemanget. Några menar att Sverige inte skall vara i Afghanistan för att amerikanarna är där. Vilket skulle betyda att om USA inte fanns på plats, då skulle det vara OK med ett svenskt deltagande i fredsstyrkorna. Den logiken förbryllar. Andra argument, att om Sverige bara ägnade sig åt humanitär hjälp, skulle det inte resultera skadade eller döda svenskar, förutsätter att angriparen respekterade civila. Så är inte fallet.

Utöver inställningen att Sverige skall lämna afghanerna åt sitt öde, briljerar inte så få debattörer med sin okunnighet. Till exempel när man påstår att svensk militär inte lidit sådana förluster ”i modern tid” (vilket per definition innebär 100 år tillbaka). Eller, att något värre inte skall ha inträffat på ”200 år”. Låt oss påminna Kongoengagemanget på 1960-talet där närmare 20 döda svenska soldater dödades.

Den som känner historien känner sin samtid – och omvänt.