Har politiken misslyckats? Alltför många riksdagsledamöter är föga mer än röstboskap.
Relaterat
Riksdagen har som bekant 349 ledamöter. Handen på hjärtat, hur många av dessa känner ni till namnet? En rimlig gissning är i bästa fall några av de elva representanterna från Västernorrland samt något tiotal profilerade ledamöter från de olika partierna. I bästa fall alltså
Poängen är inte att påvisa någon form av okunnighet hos menigheten, utan snarare att peka på att politiken, och våra politiker, har misslyckats med att göra politiken intressant och angelägen. Alltför många riksdagsledamöter är föga mer än röstboskap som trycker på den knapp som partiet beordrar dem att trycka på.
En person som har reagerat mot detta är moderaten Anne-Marie Pålsson som lämnar riksdagen i protest mot att den har blivit ett ”knapptryckarkompani”. Pålsson har också startat ett tvärpolitiskt nätverk för att diskutera hur demokratin och riksdagen skall kunna utvecklas. Det är ett strålande initiativ och en av många frågor som borde engagera samtliga riksdagsledamöter och andra intresserade.
Det vore önskvärt att det blev en omfattande diskussion om riksdagens roll där ingen fråga borde vara tabubelagd.
Det går till exempel att ifrågasätta om 349 är det optimala antalet ledamöter. Som en jämförelse kan vi se på grannländerna Danmark och Norge, som har 179 respektive 169 platser i sina parlament. Om antalet parlamentariker blev färre torde var och en lättare kunna profilera sig.
Å andra sidan har det brittiska underhuset 646 ledamöter och den tyska förbundsdagen 622 ledamöter. Så det är långtifrån så att Sverige skiljer ut sig. Frågan om storlek har betydelse, ändå tror vi inte att det primärt är antalet ledamöter som är det stora problemet. Snarare att ledamöterna med några få undantag, inte sitter på personliga mandat. Alltför ofta sätts partiets väl främst och överskuggar viktiga personliga principer och löften den förtroendevalde har givit sina väljare.
Minns till exempel FRA-debatten där flera ledamöter mer eller mindre tvingades välja mellan att acceptera partilinjen eller att stå upp för sina principer och ta konsekvenserna av sitt handlande. En person, Camilla Lindberg (FP), valde det senare. Det är anmärkningsvärt.
Ett problem som kan uppstå om riksdagsuppdraget urvattnas alltför mycket, är att kompetenta personer väljer bort politiken. Varför slösa bort tid, talang och engagemang på ett uppdrag som i mångt och mycket går ut på att hålla utkik efter riksdagsgruppens riktkarl?
Vilken utmaning ligger i att säja ja och amen till alla de förslag det egna partiet står bakom?
Senaste kommentarerna:
Skrivet 6 mar 2010 16:25 Jarl Strömbäck (Ej registrerad)
En viktig och insiktsfull ledare. Problemet med riksdagen är inte antalet ledamöter, utan deras kompetens och krav på underkastelse under partiledningens beslut. Naturligtvis kan det brytas om fler vågade profilera sig.
Personvalet borde också dels omgöras så att partilistorna ställdes upp i bokstavsordning utan inbördes gradering,samt att spärrgränsen tas bort helt.
Den mycket obehagliga nepotism jag lärt känna under senare års valrörelser föder inkompetens och politikerförakt. Jarl Strömbäck-Förste ersättare till riksdagen för FP 2002-2010 (utan att någonsin tjänstgöra i riksdagen)
Skrivet 6 mar 2010 18:51 sanning eller skönmålning (Ej registrerad)
Jarl Strömbäck har helt rätt! För den som arbetat i andra organisationer ter sig stora delar av riksdagens arbetssätt som präglat av demokratiskt underskott, av partiledarstyre med favorisering av ja-sägare och med mobbning av oliktänkande. Det är dags för förnyelse och förändring genom att stärka personvalet. Partiledarna.borde ta tillvara ledamöternas erfarenheter och lyssna på kritiska röster, "slavarna på triumfvagnen." Detta insåg antikens härskare men inte dagens.härskare i Sverige.
Skrivet 8 mar 2010 10:47 Länge leve västernorrland (Ej registrerad)
Som Jarl skriver så är det också nu väldigt tydligt att samma sak sker i Landsting och Kommuner. Alla de som tror sig vara folkvalda är bara röstboskap för eliten inom partierna. De politiker som man trott tar ansvar för kommunerna och landstinget tar hellre ställning för partiet än när det har blivit fel. En skrämmande utveckling och det sorgliga är att småpolitiker urskillningslöst försöker skydda sig med lögner och anklagelser att man är demokratins fiende. Partipolitisk oberoende /LLC