Glad i hågen lämnade 36-åringen festivalområdet. Liksom många andra hade han roat sig kungligt på musikfesten i Härnösand förra sommaren. Några öl hade det blivit, säkert åtskilliga. Kanske hade han dessutom sagt något olämpligt till två av de många ordningsvakter som fanns på festivalområdet. Möjligen handlade det om en ren förväxlingshistoria?

Vid 23-tiden den aktuella kvällen hade 36-åringen lämnat festivalområdet. Han berättar hur han står och väntar på sin fru när han blir uppträngd mot en vägg av två biffiga vakter. De vill prata med honom, säger de. Han har varit ”gapig och full”. Och kanske var det sant?

Men att vara berusad och gapig är inte ett brott.

Jag vet inte exakt vad som hände. Men jag vet att ordningsvakterna hävdat att de grep 36-åringen, detta med motiveringen att denne skulle var en fara för sig själv. Och jag vet hur mannen såg ut dagen efter detta omhändertagande. Bortsett från blånader och sår blev det ett antal dagars sjukskrivning.

Spåren av yttre våld var uppenbara. Inte minst för den läkare som dokumenterade skadorna. Ordningsvakterna polisanmäldes men det ledde ingenvart. ”Brott kan ej styrkas” löd utslaget från kommissarien som fick anmälan på sitt bord. Så slutar många polisanmälningar om misshandel. Ingen ordentlig undersökning görs.

Ofta är anledningen att det saknas material för polisen att gå på. Det finns kanske inga vittnen till en händelse. Ord står mot ord.

Men i detta fall finns en klar och redig anmälan samt en läkarundersökning (rättsintyg). Den senare har dock polisen inte brytt sig om att ta del av. Dessutom finns det vittnen. Två personer har iakttagit det första ”ingripandet”. Ytterligare ett vittne har sett händelsen när 36-åringen buntades ihop och försågs med handbojor.

Det hör till saken att ordningsvakter bara har särskild befogenhet att ingripa inom sitt bevakningsområde. Det kan vara på en krog eller på ett festivalområde. Där har förordnade vakter våldsmonopol, nästan som poliser. Men utanför bevakningsområdet, har en ordningsvakt inte större rättigheter än du och jag. De har bara lov att ingripa som privatpersoner, och då bara om det är pågående brottslighet med fängelse i straffskalan. I dessa rättigheter ingår inte att fritt använda vare sig fjäderbatonger eller handfängsel.

Utöver misstanken om övervåld och misshandel föreligger uppenbara misstankar om olaga frihetsberövande och/eller felaktigt myndighetsutövande. Det är omständigheter som polis och åklagare har en skyldighet att utreda, oavsett om det görs en anmälan eller inte. Det faller under ”allmänt åtal”.

Men polisen i Härnösand struntade i detta och det gör också åklagarkammaren i Sundsvall som prövat ärendet. Och det är klart – om man bortser från petitesser som rättsintyg, förhör med vittnen och misstänkta, ja då är det kanske inte så konstigt om "brott inte kan styrkas".

Nästa instans blir överåklagaren i Umeå. Kanske görs det sedan en riktig förundersökning. Kanske leder den i sin tur till ett åtal. Naturligtvis kommer de misstänkta ordningsvakterna att ljuga vid en eventuell rättegång. Skulle de erkänna brott, blir ju konsekvensen en fällande dom med allt vad det innebär.

Men jag känner ”36-åringen” och vet att om vakterna skulle frikännas, är det ändå inte detta som plågar honom. Han menar att den värsta kränkningen var att inte bli tagen på allvar över huvudtaget. Han har ingen som helst känsla av att någon försökt skipa rättvisa. Han råkade illa ut och bad förgäves rättsvårdande myndigheter om hjälp och stöd. Att ha blivit utsatt för våld och berövad friheten på ett sätt som kan vara brottsligt, det är illa. Men min bekant trodde naivt nog att rättsapparaten i varje läge skulle söka efter sanningen.

Att så inte har skett stör också mig. Det borde bekymra också er. Det handlar om centrala begrepp rättssäkerhet och rättstrygghet. Kanske är det en resursfråga?

I värsta fall har vi hamnat i ett läge där polis och åklagare inte lägger tid på en småsak som att en vanlig ”Svensson” blivit felaktigt behandlad. Detta är en utomordentligt obehaglig tanke. Vad det i förlängningen betyder för medborgarnas tilltro till rättsväsendet lämnar jag till var och en att fundera över.