Till stora delar är det Miljöpartiets framgångar som förklarar att oppositionen fortfarande har ett litet övertag i opinionsmätningarna. Det är MP som har lyckats få mittenväljare, som förra valet röstade på alliansen, att nu luta åt de rödgröna. S och V har knappt ökat sina sympatier alls. Snart fyra år av populistisk oppositionspolitik med budskapet allt till alla, har inte slagit igenom. Åtminstone inte enligt opinionsinstitutens undersökningar.

Vi gissar att en del röda partistrateger inte är bekväma med detta förhållande. SAP ser ofta sig självt som väsensskilt från andra - ett parti som samlar nästan hälften av väljarkåren. Detta trots att man inte har nått egen majoritet på drygt 40 år

Det talas ofta om "borgerlig kannibalism" – att de fyra allianspartierna tar väljare av varandra. Det är inte otänkbart vi kommer att få se något liknande inom oppositionen; att S kommer att försöka charma de medelklass- och storstadsväljare som i dag väljer MP. En slags rödgrön kannibalism om man så vill. Och vad händer om man skrapar lite på MP:s livsstilsliberala fernissa, är väljarna medvetna om vad partiet verkligen vill?

För vad är Miljöpartiet?

Till exempel ett parti som helt vill avskaffa det militära försvaret, är emot EMU och euron men numera för Sveriges EU-medlemskap. Resan är komplicerad för den som söker tydliga linjer i partiets politik. Partiets framgångar i opinionsmätningarna kanske kan förklaras av denna komplexitet, men är politiken övertygande?

MP sjunger småföretagandets lov, samtidigt som man strävar efter 30 timmars arbetsvecka och vill återinföra friåret. Partiet är för friskolor men emot betyg i skolan. Partiet delar i stora drag alliansregeringens jobbskatteavdrag och vill inte återinföra förmögenhetsskatten.

I den mån de gröna vill ha höjda skatter handlar det om skatt på bensin. Men det talas allt mer sällan om grön skatteväxling – kanske för att alla partier inom oppositionen har sina favoritskatter att höja. Att komma överens om vad som skall växlas ned är uppenbarligen svårare. Och så detta med kärnkraften, som MP menar kan avvecklas på tio år. Är det trovärdigt?

Allt för länge har MP:s politik – bortsett från fusköverenskommelserna med S och V – undgått en seriös analys. Mediernas fokus har legat på språkrören, främst Maria Wetterstrand som person. Smekmånaden borde vara över. Det är hög tid att granska Miljöpartiets politik på samma sätt som sker med övriga riksdagspartier.