”Det [finns] bara en sak att göra: att ta avstånd från den här fanatismen – utan glidningar, utan reservationer, utan relativiseringar och utan på skruvar ställda förbehåll – och ställa sig på den hotades sida.”

Så skriver Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund på sin blogg efter den planerade attacken mot den svenske konstnären Lars Vilks. Det går inte annat än att instämma.

Man kan tycka vad man vill om Vilks, eller för den delen den danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaards, konst. Kanske är verken tramsiga, onödiga, plumpa? Kanske följer de i en lång tradition av religionskritik och satir? Därom kan vi diskutera.

Man kan, som Nalin Pekgul (S) i TV4 i går, anse att Vilks ”Sparkar neråt” och att det är ”obeskrivligt sårande” att sammankoppla Muhammed med en hund, ett djur som anses som orent i den muslimska världen. Eller för den delen hålla med Vilks, som i samma kanal sade:

– Man måste få vara kritisk mot alla religioner, det kan inte finnas ett undantag kring islam.

Men det går aldrig att kompromissa, eller på minsta sätt avvika från ståndpunkten, att det är i deras fulla rätt att rita dessa teckningar.

Muslimer har förstås samma rätt att vara upprörda och känna sig kränkta över karikatyrer av deras profet. Detta på samma sätt som kristna må känna sig kränkta av till exempel fotoutställningen Ecce Homo där Jesus utmålades som homosexuell. Men att gå från att vara upprörd och känna sig kränkt till att försöka ta livet av konstnären som bakom verket är att korsa Rubicon. Med fanatiker går inte att diskutera.

Frågan är hur vi skall ta oss ur den negativa spiral vi riskerar att hamna i där konstnärer och författare i väst blir allt fränare i sin drift med och kritik av islam bara för att visa att vi kan, törs och tänker förbehålla oss rätten att yttra oss fritt. Samtidigt som detta riskerar att alienera och radikalisera allt fler i det muslimska kollektivet och ytterligare polarisera debatten.