FN:s klimatpanel, IPCC, har hamnat i blåsväder på senare tid. Det hela grundar sig i några faktafel, till exempel att Himalayas glaciärer skulle ha smält bort om 25 år, som stod att finna i en rapport som panelen släppte 2007. Det har fått jordens klimatskeptiker att vädra morgonluft. Därför är det glädjande att FN väljer att granska IPCC:s verksamhet.

15 vetenskapsmän från olika länder skall genomföra en ”omfattande och oberoende översyn av IPCC:s arbete”. Det är viktigt för panelens trovärdighet. IPCC bedriver själv ingen egen forskning, utan har till uppgift att ta till sig olika forskares resultat och försöka sammanställa dessa. Så länge det råder oenighet inom vetenskapen om en uppgift är korrekt eller inte, så skall slutsatsen inte redovisas av panelen. På så sätt skall bara det som det råder vetenskaplig konsensus om lyftas fram. De vetenskapliga iakttagelsernas minsta gemensamma nämnare så att säga.

Det är just detta som gör IPCC:s rapporter så skrämmande. Det som sägs om klimatutvecklingen är – med undantag för nyss nämnda slarv – vad vetenskapsmännen är helt överens om. Alltså rätt försiktiga bedömningar. Det kan mycket väl vara ännu värre.

Det är ytterst få klimatforskare som hävdar att vi människor inte har bidragit till den globala uppvärmningen. Vad detta sedan kommer att få för effekter, är det svårare att slå fast. Det blir kanske inte så illa som vissa tror, kanske blir det värre, vågar vi vänta och se utan att göra något?

Fjolårets toppmöte i Köpenhamn blev ett misslyckande för världens ledare. Det man kom överens om var inte mycket värt. Snack och goda föresatser i all ära, ofantligt lite verkstad, kan slutsatserna sammanfattas. I år görs ett nytt försök, denna gång i Mexiko. Frågan är om de aktörer som blockerade en skarpare överenskommelse i Köpenhamn, har ändrat sina positioner?

Det är tveksamt; i princip har ju inga nya fakta kommit på bordet. Allt var känt redan i Köpenhamn. Om inte främst länder som Kina och USA tar på sig betydande utsläppsminskningar, blir det svårt att driva klimatarbetet framåt. EU har i mycket villkorat sina utsläppsminskningar, alltså att dessa bara kommer att genomföras om andra länder matchar uppgifterna med sina ansträngningar. Detta riskerar i sin tur att skapa en paradox där inget eller alldeles för lite sker.