När diskussionerna inför årets avtalsrörelse inleddes befann sig världen mitt uppe i den värsta ekonomiska krisen i modern tid. Det är mot denna bakgrund man bör se arbetsgivarnas krav på ”nollavtal”. I övrigt, är det att avsiktligt misstolka Svenskt näringslivs utspel, genom att hävda att arbetsgivarna krävt uteblivna reallöneökningar. Korrekt är att arbetsgivarorganisationen drivit önskemålet om lokala avtal utan centralt fastslagna ramar.

En del vatten har runnit under broarna och läget i ekonomin ser i dag ljusare ut jämfört med när diskussionen inleddes. Sannolikt är det så att Svenskt näringsliv snart insåg att organisationen har små möjligheter att få gehör för något som ens påminner om något slags nollavtal. Snarare handlade det om att påvisa att många av medlemsföretagen inte har utrymme för stora kostnadsökningar. Den bedömningen står sig också i dagsläget.

I helgen kom medlarnas andra bud till parterna i diskussionen om det stora industriavtalet. Delar av arbetsgivarsidan sa ja medan LO:s industriförbund kallade budet för "en provokation”. Facken kräver 2,6 procents ökning medan budet var på 0,7 procent under en tolvmånaders period. Det är olyckligt om parterna inom industrin, som har en normerande roll i avtalsförhandlingarna, inte kan komma överens om ett avtal som både garanterar svenska företags konkurrenskraft internationellt och reallöneökningar för arbetstagarna. Det luktar valår. Misstanken om att facken inom "rörelsen", inte gör sitt bästa för att snabbt komma fram till en uppgörelse som gynnar båda parterna, infinner sig.

Det är orimligt att inte ta hänsyn till den historiskt låga inflationen. Den innebär att löneökningar inte ”äts upp” av ökade kostnader. Förra året steg reallönerna i en omfattning som har få, om ens några, motsvarigheter. Visserligen är svårt att säkert sia om inflationen detta år och nästa, men att den under lång tid framåt kommer att vara låg är ingen orimlig tro.

Det är köpkraft och real inkomst som är intressant för arbetstagarna, inte löneökningar i kronor och ören. Med andra ord: hellre en procents reella löneökningar än tre procent som snart äts upp av motsvarande kostnadsökningar och därtill riskerar att sakta ned ekonomin.