Få ungdomar är aktiva i de politiska partierna. Ungdomar är också underrepresenterade när valsedlarna spikas. Dagens Samhälle har i sitt senaste nummer kartlagt åldern på partiernas kommun- och landstingslistor; Medelåldern är 52 år. Den största enskilda åldergruppen är 64-åringar. Personer i åldern 43 till 74 år är överrepresenterade, mätt mot deras andel av befolkningen i övrigt. Tidningen beskriver också ett generationsskifte i vardande, där 40-talisterna ersätts av politiker födda på 1960-talet. Ungefär liknade ser det ut i riksdagsvalet. Valmyndighetens genomgång av kandidaternas ålder visar att yngre saknas och att medelålders och äldre har merparten av platserna. Det finns undantag. De nyare partierna, som exempelvis Piratpartiet och Feministiskt initiativ, har en väsentligt annan ålderstruktur på sina listor. Bland dagens riksdagspartier har Folkpartiet den lägsta andelen unga (6,6 procent) medan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har flest, mellan 10 till 11,5 procent av kandidaterna till riksdagen är under 30 år.

Bland de förtroendevalda har medelåldern stigit sett över en lite längre period. Samtidigt är paradoxen att det finns fler yngre personer med tunga politiska uppdrag, både i riksdagen och i kommunerna. Bodil Hansson, utpekad som blivande vice kommunstyrelseordförande i Sundsvall, är 34 år. Det är med kommunalrådsmått en låg ålder. Det finns flera riksdagsledamöter under 30 år.

Få unga i politiken är ingen ny fråga. Partiernas krympande medlemstal gör dem mindre representativa. Deras tentakler mot samhället blir färre. Det växande avståndet mellan politik och medborgare är ett demokratiskt problem. Även om det talats om nya arbetsformer och modernisering så har ganska lite skett i praktiken. Sättet att arbeta gynnar medelålders och äldre. En annan faktor som spelar roll när det gäller yngre personer är att de är mer rörliga, flyttar oftare och det blir då svårare att etablera en plattform i ett parti, som ofta behövs för att få tyngre uppdrag.

Generationsfrågan är en svaghet hos partierna. Tittar man på sådant som olika etnisk- och kulturell bakgrund är partierna ännu mer monolitiska. Poängen med olikheter är att skiftande erfarenheter kan kanaliseras genom politiken. Det gör den bättre rustad att möta utmaningarna som vårt samhälle har. Och politiken borde också vara en mötesplats för alla slags människor, inte bara väletablerade och välsituerade.