”Kära minister, jag är rädd att pengarna är slut.”

Det trista budskapet mötte Storbritanniens nye biträdande finansminister, David Laws (Liberaldemokraterna), när han klev in på sitt kontor första dagen på jobbet. Det var företrädaren på posten, Liam Byrne (Labour), som lämnat det ironiska meddelandet när han släckte lyset och låste efter sig.

Och det skall tillstås att det inte är någon rolig situation som David Camerons nyligen tillträdda koalitionsregering har att ta över. Det går måhända att småfnissa åt meddelandet att ”pengarna är slut”, men med ett budgetunderskott på 13 procent och en statsskuld som ökar lavinartat är läget allvarligt.

Glädjande nog kommer den som är finansminister efter hösten val i Sverige – oavsett om Anders Borg får sitta kvar eller om det är Thomas Östros tur att flytta in – inte att finna någon sådant meddelande på sitt arbetsrum. I Sverige har vi nämligen sedan många år ordning och reda på finanserna. Visst har budgeten under de senaste krisåren gått något minus, detta är dock helt i sin ordning tack vare de föregående årens överskott. Budgetmålen är nämligen sådana att det är efter en hel konjunkturcykel som slutsumman skall skrivas i svarta siffror – inte för varje enskilt år. Det säger sig självt att det kostar mer för statskassan under år då arbetslösheten stiger än de år då fler arbetar och betalar skatt.

När det finanspolitiska rådet häromdagen presenterade sin årliga granskning av regeringens ekonomiska politik så får regeringen både ris och ros. Bland kritiken menar rådet bland annat att regeringen har satsat för lite på arbetsmarknadsutbildning och att omställning av sjukförsäkringen "har angripit ett svårt problem men har genomförts på ett förhastat sätt".

En slutsats är att regeringen har lotsat Sverige genom krisen – så här långt – på ett bra sätt. Man pekar också på att det kan bli nya bakslag i återhämtningen, den ökade skuldsättningen i USA, Japan och Storbritannien lyfts till exempel fram som potentiella faror. Men rådet konstaterar att i händelse av en ny ekonomisk inbromsning så innebär "de starka offentliga finanserna i Sverige [...] att det finns stabiliseringspolitisk handlingsfrihet".

Det är onekligen en annan bild av det ekonomiska läget än det som oppositionens företrädare vill få oss att se.