Dags för EU:s vänner att agera
Relaterat
Det finns få saker som är så enkla att kritisera som den europeiska unionen. Reportage avlöser varandra där parlamentarikers fiffel avslöjas eller där unionens institutioner visar sig vara tillknäppta och odemokratiska.
Att vara varm EU-vän och fira Europadagen den 9 maj ger en knappast några politiska pluspoäng. I synnerhet inte i borgerliga kretsar. Det har blivit på modet att kritisera den europeiska unionen och dess olika projekt. Med all rätta. En stor del av unionens arbete är en konsekvens av historiska kompromisser mellan Frankrike och Tyskland. Schumanndeklarationen, startskottet för den europeiska unionen och det som firas varje år den 9 maj, är om något ett bra exempel på detta. Många av dessa kompromisser, bland andra jordbrukspolitiken, har hängt kvar obehagligt länge.
Det är få som gör reportage om de stora fördelar som unionen har på lång sikt. Främst för att det är svårt att tänka sig ett scenario där unionen inte existerade. Det är helt enkelt svårt att överblicka den stora mängd fördelar unionen fört med sig. Att tala om fred, slopade tariffer och tullar ekar tomt när man samtidigt ser EU gödslar pengar på något meningslöst projekt eller reglerar sönder något område.
Unionen har hamnat i ett moment 22. Det som allra mest behövs är en ordentlig europeisk konstitution som tydligt avgränsar unionens ansvarsområden och skalar bort mycket av den valfläskpolitik som unionen sysslar med. Samtidigt är en ny europeisk konstitution det EU-motståndarna allra mest skrämmer väljare med. Att demokratisera unionen och införa ett större direktdemokratiskt element, det vill säga mer makt till Europaparlamentet kräver även det en reformering av Lissabonfördraget. Det är knappast någon politiker som i dag ens vågar viska om att det behövs ett nytt fördrag. Där befinner vi oss i dag. En union som är i stort behov av förändringar men som ingen är i stånd till att förändra.
I synnerhet den som säger säga stödja det europeiska samarbetet bör vara mån om att trimma bort det dumheter som unionen har fört med sig. Efterkrigstidens Europaidé vilar på solid grund: att det är nödvändigt att knyta samman de europeiska staterna politiskt och ekonomiskt. Detta för att förhindra konflikter och för att långsiktigt främja välstånd.
Det är en vacker och klok vision som riskerar att hamna i skymundan. Det finns ingen historisk regel, snarare motsatsen, som säger att Europa kommer befinna sig i ett konstant tillstånd av välstånd och fred. Därför måste unionen fungera på lång sikt.
Den som ser framför sig ett levande europeiskt samarbete om femtio år gör rätt i att i dag kämpa för en union som är demokratisk och tydligt avgränsad i sina ansvarsområden.
Att gödsla pengar på europeiska bönder eller bygga upp barriärer mot omvärlden gör ingen nytta. Om det inte är de varmaste europavännerna som kritiserar och utvecklar unionen lämnas ansvaret till de som allra helst ser en avveckling av samarbetet. Det är dags för Europavännerna att börja agera.






















