Allt fler produkter innehåller bakteriedödande ämnen. Det handlar förstås om rengöringsmedel och dylikt, men inte bara det. Träningskläder med ämnet triclosan som utlovar minskad svettdoft, antibakteriebehandlade disktrasor och bakteriedödande tandkräm är andra produkter på marknaden. Till detta kommer köksbänkar och duschkabiner som behandlas med bakteriedödare, uppgav Ekot i förra veckan.

Man kan till exempel fundera på om det inte är klokare att tvätta träningskläderna lite oftare eller byta – eller för den delen koka – disktrasan. Eller att skrubba diskbänken lite noggrannare med vanliga medel. Och vad det gäller munhygienen så är fluor det viktigaste ämnet att tillföra, i övrigt är det en kontinuerlig och noggrann borstning som gäller. Triclosan rekommenderas till exempel inte generellt av tandläkarförbundet även om det i enskilda fall sägs kunna hjälpa mot specifika problem. Och förbundet menar att barn aldrig bör använda tandkräm som innehåller triclosan.

Men användningen är inte oproblematisk. Just triclosan, ett av de mer använda ämnena, är dokumenterat farligt för vattenlevande organismer som fisk och skaldjur. Och genom att vardagsprodukter behandlas med ämnet så kommer det också ut i naturen – till exempel genom tvätt- och diskvatten.

De långsiktiga effekterna på människokroppen är heller inte helt utredda, så det är rimligt att uppmana till försiktighet i användningen. Och precis som vid överdriven användning av antibiotika så riskerar det också att leda till att bakterierna på sikt blir resistenta. Något som i sin tur blir ett problem de gånger då bakterieproblemen blir större än en oangenäm odör i träningsväskan.

Men tillverkarna av många produkter har insett att det går att slå mynt av vår ibland överdrivna rädsla för bakterier. Och är man inte medveten om de negativa effekter som användningen har på vårt ekosystem så är det kanske lätt att välja produkter som lovar runt.

En hårdare reglering på området är därför att önska om inte marknaden själv lyckas få ner användningen, till exempel genom att återförsäljare inte tar in, eller tydligare märker upp, produkter som innehåller dessa substanser.