Caremaskandaler och valutakriser i all ära – det finns andra frågor som partiledarna kunde ha debatterat i riksdagen förra veckan. Dit hör trista saker som demografiska förhållanden och avfolkning. Problemet med utflyttningen är särskilt tydlig i Norrlandslänen.

1968 bodde nästan 270 000 personer i Västernorrland. I dag är vi ungefär 242 000 invånare. Cirka 10 procent av befolkningen, 27 000 personer, har försvunnit ur statistiken. Det är lika många som bor i Timrå och Ånge kommuner.

Tillbakagången har skett under en period när Sveriges sammanlagda befolkning ökade från åtta till över nio miljoner invånare. Sundsvall och delar av Jämtland, Dalarna, Umeåregionen samt Luleå, är svaga ljusglimtar i ett i övrigt kompakt mörker för Norrland.

Bakom rubrikerna om storstädernas växtvärk ligger förhållandet att mer än varannan svensk kommun förlorar invånare. I vår region är Sundsvalls centralort. Ungefär 96 000 invånare fanns här förra året. Kommunen växer, om än i blygsam takt. Enligt en sammanställning i Dagens Nyheter har Sundsvall ökat sin befolkning med blott 1,3 procent på tre decennier.

Om detta är en ljuspunkt, måste den ställas i relation till de övriga av länets sex kommuner. På 30 år har Ånge tappat en fjärdedel av sin befolkning och Härnösand har backat med drygt 11 procent. Kramfors ligger i botten med 28,5 procents befolkningsminskning och för Sollefteå är siffran minus 22,8 procent. Timrå och Örnsköldsvik har klarat sig lindrigare undan med 4,2 respektive 9 procents befolkningstapp.

Den sammanlagda utvecklingen, eller avvecklingen, förskräcker. Att främst så många unga flyttar ut och så få flyttar in, är inte bara ett problem i krassa siffror. Det medför att Västernorrlands befolkning, särskilt inlandskommunerna, har en högre andel äldre jämfört med genomsnittet i Sverige. Det minskar skattebasen samtidigt som en åldrande befolkning innebär ökade krav på kommunernas äldreomsorg och den landstingsdrivna vården.

Det är centrala politiska beslut som har drivit på den utvecklingen. Det ger att man på riksplanet borde reagera mer på den nedåtgående spiralen, både i Alliansen och oppositionen.

Hela den svenska nationen kan tillgodogöra sig Norrlands gröna guld, vattenkraften och malmen. Vad gör då statsmakterna för att hela Sverige ska leva?

Det handlar inte om en barmhärtighetsgärning utan är en fråga om att ge tillbaka av de intäkter som genereras i norr.

Under 40 års tid har världen blivit mindre och ett splittrat Europa har enats. Var är satsningarna på till exempel infrastruktur som skulle leda till i att Sverige växte samman i stället för att dras isär?

Var är den politiska debatten?