Efter förra höstens möte i det verkställande utskottet (VU) fick Håkan Juholt åka på sin berömda förlåt-mig-turné. Men ökenvandringen var inte över. 2012 inleddes med S-ledarens schabbel kring försvarspolitiken och åter är Juholt ifrågasatt. När två partidistrikt på öppet krävt sin partiledares avgång, distriktet i Örebro och därtill Västmanland (där VU-ledamoten Sven-Erik Österberg är ordförande), är det ytterligare en spik i kistan.

Även om Håkan Juholt fått stöd från andra distrikt, till exempel Jämtland, Norrbotten och i Västsverige, visar splittringen att han misslyckats med sin viktigaste uppgift, att ena partiet. Det är ett större problem än S-ledarens signum, klavertrampen, grodorna och felaktigheterna han sprider muntligt. Ska man vara elak kan man säga att det går att se på Håkan Juholt gör bort sig, det sker automatiskt i och med att han rör på läpparna.

Men, många politiker har gjort tabbar och överlevt "affärer". Håkan Juholts svårigheter är större än spretigheten; att uttalanden som görs dag ett tas tillbaka dag två. Man kan spåra dilemmat tillbaka till valet av Juholt vid den S-kongressen 2011.

Här utsågs han, brukar det heta, av en enig kongress. Men i praktiken utsågs Juholt av valberedningen med Berit Andnor i spetsen. Något annat namn nämndes inte öppet, ingen motkandidat ställde upp. Det var inte önskvärt eller ens möjligt för distrikten att nominera andra namn. Håkan Juholt var en kompromiss utan starkt stöd i något läger. Innan valberedningen lämnade besked om vilken kandidat som skulle väljas, var han mest känd som den förste som öppet satte kniven i ryggen på Mona Sahlin.

Väl vald satte Juholt igång med att rensa ut tidigare inflytelserika S-politiker för att ersätta dem med eget folk (namn som vars främsta meriter i bästa fall var att de var oprövade och inte hade kopplingar till tidigare ledare). Det får sägas vara en udda metod att skaffa sig ett brett stöd och bygga förtroende. Lägg till detta den långa raden av affärer som skapat så mycket negativ uppmärksamhet. Och så naturligtvis, det fall i opinionen som började långt innan Juholt tillträdde.

Men återigen, förmågan att jämka partiets olika viljor saknas. Socialdemokratin har alltid rymt ett brett spektrum av åsikter från höger till vänster, men har ändå förmått samlas kring sin partiledning. I dag löper djupa sprickor genom partiet, mellan vänster och höger, syd och norr, öst och väst. En Skop-undersökning visar att bara två av tio LO-medlemmar anser att Juholt är mer lämpad än Fredrik Reinfeldt att leda Sverige – hur länge orkar ett arbetarparti med sådan brist på förtroende i arbetarrörelsen?