Skråväsendet avskaffades i Sverige i mitten av 1800-talet. Parallellt med och som en förutsättning för näringsfriheten, släppte samhället på regleringen av yttrandefriheten. I mitten av 1800-talet avgjorde samhället vem som fick starta ett tryckeri och vad som fick tryckas. I dag får staten endast ingripa i efterhand mot den som använder sin yttrandefrihet. Den svenska grundlagen är så långt ifrån skråtänkande man kan komma. Enligt våra grundlagar äger var och en rätt att uttrycka, framställa och sprida känslor, åsikter och värderingar i vad ämne som helst. Möjligheterna att utnyttja denna medborgerliga rättighet är idag större än någonsin. Det räcker med en internetuppkoppling för att verka precis som en journalist. För 2 000 kronor kan var och en skaffa sig det extra starka grundlagsskyddet för sina yttranden genom att skaffa ett utgivningsbevis för en hemsida på internet.

Tekniken och lagen har brutit förlags- och mediehusens monopolartade ställning. Det finns ingen återvändo till skråväsendet. Eller?

Det finns trots allt tendenser som kännetecknas av skråtänkande. Med EU:s dataskyddsdirektiv har vi fått personuppgiftslagen som reglerar hanteringen av uppgifter om levande personer med undantag för journalistisk verksamhet. Men det finns ingen skråförteckning att slå i för att se vem som är journalist. Begreppet journalistisk verksamhet har istället uttolkats av domstolarna och även icke yrkesverksamma journalister har undantagits från lagen. Men det finns inget som säger att begreppet inte kan omtolkas. 

I USA dömdes bloggaren Crystal Cox att betala höga skadestånd. Det hjälpte inte att Cox betecknar sig som undersökande bloggare, en journalist, och ansåg sig tillhöra medievärlden. När domen domaren presenterade domen mot Cox förklarade han att Cox inte hade visat att hon hade någon journalistisk utbildning eller journalistisk erfarenhet. Därtill arbetade hon inte för något medieföretag och kontaktade heller inte den part hon skrivit om och bevarade heller inte några anteckningar.  Cox var inte journalist. Därför omfattades hon inte av reglerna i Oregon som syftar till att skydda journalister. Vissa kallade henne "a crazy lady with WordPress", en tokig dam med ett bloggverktyg.

Men att ställa upp hemmasnickrade journalistiska kriterier för att någon ska kunna utnyttja sin yttrandefrihet strider mot första tillägget i USA:s konstitution om yttrandefrihet. Visserligen modifierade sig domaren efter domen och förklarade att det inte spelade någon roll om Cox var journalist eller inte. Hon fälldes för det hon skrivit.

Men blotta tanken att skydda enbart journalister eller ge dem fribrev från lagar, är inte att ge yttrandefrihet till var och en. Därför är domare som börjar slira på principerna och lagar som personuppgiftslagen en fara för demokratin. Även om det kan låta krystat och långsökt – förhoppningsvis är det så – kan sådana uttryck ses som den första svalan som förebådar skråväsendets återinförande.