I dag beger sig Fredrik Reinfeldt till Bryssel för att förhandla om villkoren för ett svenskt deltagande i den så kallade europakten. I ryggen har statsministern ett starkt mandat sedan regeringen enats med Socialdemokraterna om vilka villkor som ska ställas för vårt deltagande.

Man kan tycka mycket om europakten. Att det är för lite och för sent. Men för Sveriges del är det ett plus i kanten att en majoritet av de folkvalda drar åt samma håll i överenskommelser som måste hålla över tid.

Europakten står och faller inte med ett svenskt deltagande och det finns skäl att ännu en gång framhålla att vad man ska göra upp om inte har med en svensk anslutning till den gemensamma valutan att göra. Diskussionen handlar om vilka regler som ska gälla för medlemsländer som hushåller så illa med sina resurser att de skjuter sin egen och andra medlemsländers ekonomier i sank.

Men genom att Sverige är med och överlägger om ett nytt regelverk vinner vi politisk goodwill. Vi visar att vi tar ansvar och är dessutom med att besluta om ett regelverk som kan komma att påverka oss indirekt.

En svensk anslutning till europakten innebär i princip inga som helst effekter på den svenska ekonomin. I sammanhanget är det lätt att slå sig för bröstet och yvas över välskötta svenska statsfinanser och glömma att så har det inte alltid varit. Och genom att delta i en pakt som innebär att andra EU-länder inte sätter sig i samma situation som Sverige befann sig i på 1990-talet, bidrar vi till EU-ländernas gemensamma stabilitet.

Uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna var samtidigt något av att sparka in öppna dörrar. S hade under Håkan Juholt målat in sig i ett hörn som man hade svårt att komma ur. Bland annat ställs nu krav på att vi ska få ett undantag från europaktens budgetregler. Det är i praktiken betydelselöst eftersom Sverige redan har snarlika regler.

Ett annat av kraven som ställs är att Sverige, som ett icke euroland, ändå ska ha rätt att delta vid möten med euroländerna. Det är ett rimligt och väsentligt. Ett deltagande måste förutsätta att vi kan göra vår röst hörd – även om Sverige av naturliga skäl inte kan ha rösträtt i frågor som enbart berör euroländerna.

Att det nu finns en stabil majoritet i riksdagen för ett svenskt deltagande är det väsentliga. Att det sedan blir en mindre prestigekamp om vem som anpassat sig efter vem är naturligt. S vill förstås hävda att överenskommelsen blev av för att regeringen accepterade S-kraven – och omvänt.

Vad som återstår att se om den pakt som bildas är förenliga med de svenska kraven.