Sedan valet 2010 har hela den rödgröna delen av oppositionen bytt ut sina ledare – Socialdemokraterna två gånger till och med.

På den borgerliga sidan är det bara Centerpartiet som motsvarande skifte har skett – Maud Olofsson ut, Annie Lööf in. Också inom Kristdemokraterna har det tryckts på för ett skifte, men Göran Hägglund vann i helgen förnyat stöd. En tydlig majoritet av rösterna föll i Hägglunds vågskål, men det faktum att närmare en tredjedel av partiet öppet förordar en annan kandidat är så klart fortfarande ett bekymmer.

Vad betyder då dessa personella ommöbleringar för politiken?

För regeringens del så har Lööf hittills fortsatt huvudsakligen i Olofssons fotspår. Det går inte i dagsläget att finna något som tyder på att Lööf kommer att driva en Centeragenda som kommer att ställa till några avgörande problem för Allianssamarbetet.

En intressantare fråga är därför om Hägglund kommer att börja driva en tuffare linje för att blidka sina interna kritiker? I så fall går det att se framför sig en rad frågor där regeringens liberala och konservativa delar kommer att ha svårt att hitta gemensam mark. På senare tid har vi till exempel sett hur regeringen sorgligt nogh har dragit frågan om att häva kravet på sterilisering av personer som byter kön i långbänk. Detta av hänsyn till KD.

På vänstersidan om mittlinjen har också en hel del hänt. Jonas Sjöstedt framstår som en betydligt modernare vänsterpartist än sin föregångare Lars Ohly. Vänstern under Sjöstedt lär kunna ge S en rejäl match om arbetarrösterna.

Miljöpartiets två nya språkrör – Åsa Romson och Gustav Fridolin – fortsätter på den linje som partiet slagit in på under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det vill säga ett försök att bli ett modernt, grönt mitten-vänster parti.

Intressant nog är den nye S-ledaren, Stefan Löfven, nog den person inom partiet som står längst ifrån MP. Löfven är en industrivän, kärnkraftsanhängare och euroförespråkare. Ställningstaganden som står i direkt konflikt med MP:s politiska linje. Hur mycket av detta som sedan kommer att märkas i S-politiken återstår sedan att se – en partiledares åsikter övertrumfar trots allt inte partiprogram och kongressbeslut.

Om vi tillåts utgå från att de rödgröna partierna åter kommer att formera något slags samarbete inför nästa val, så blir det upp till Löfven att i någon mån "kryssa mellan Skylla och Karybdis." Det handlar dels om att säkra klassiska arbetarröster från att gå åt vänster, dels att samtidigt locka tillbaka de väljare – främst i storstäderna - som befinner sig bara något litet till vänster om mitten. En grupp som MP framgångsrikt lockade i senaste valet.