Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) var i går mycket nära att bli utsatt för en missförtroendeförklaring. Han lyckades dock undvika detta genom att be om ursäkt för sina tidigare uttalanden om att han inte tänker lyda riksdagen.

Han sa bland annat: "Om jag uttryckt mig på sådant sätt att riksdagen uppfattat att jag inte respekterat riksdagens beslut ber jag om ursäkt för det."

Men fakta i målet är fortfarande att regeringen inte har effektuerat riksdagens beslut. Och att detta är ett grovt övertramp.

Bakgrunden är den att riksdagen i juli i fjol fattade ett beslut om att dra tillbaka delar av den reformering av sjukförsäkringen som regeringen drivit igenom. Regeringen har sedan dess inget gjort. Och nyligen uppgav Kristersson att han, och regeringen, alltså inte tänker utföra de ändringar som riksdagen beslutat om.

ST:s åsikt i sakfrågan är att det är bra att regeringen har tagit tag i den infekterade frågan om sjukförsäkringen, men att de förändringar som har genomförts i vissa fall har fått klart oönskade konsekvenser. Något som måste rättas till. Men detta är i sak oväsentligt.

Allianspartierna har sedan valet 2010 inte en egen majoritet i riksdagen. Och i det här fallet har de fyra regeringspartierna inte fått stöd från något parti ur oppositionen. I stället har de rödgröna och Sverigedemokraterna, som tillsammans har en majoritet, fattat ett beslut om att dra tillbaka en del av förändringarna. Regeringen har då att verkställa detta. Riksdagen är trots allt Sveriges högsta beslutande organ. Om regeringen inte kan samla en majoritet för sin politik i riksdagen så har den att välja på att avgå eller administrera en politik som den själv inte står bakom.

En tiondel av riksdagens 349 ledamöter kan tvinga fram en misstroendeomröstning. Och om en majoritet av ledamöterna – 175 stycket – röstar emot ministern så är det upp till talmannen att entlediga statsrådet. Om det är statsministern som förlorat riksdagens förtroende så tvingas hela regeringen avgå.

En misstroendeförklaring mot Kristersson skulle onekligen vara att ge regeringen en näsbränna. Regeringen kom undan denna gång, men det bör bli en läxa för Reinfeldt och hans ministrar: Riksdagsbeslut är inget som det ska tas allt för lätt på.

Det är också berättigat att undra varför statsminister Fredrik Reinfeldt inte har tagit sin minister i örat. Eller, är det så att Kristerssons trots var sanktionerat av statsministern?

I vart fall är det inte valfritt för en regering att följa riksdagens beslut. Majoriteten bestämmer helt enkelt. Och i den här frågan är det den samlade oppositionen som är i majoritet.