Trots alla restriktioner exporterar svenska företag, främst Saabkoncernen, krigsmateriel för i runda slängar 13 miljarder kronor per år. Lilla Sverige lär vara världsetta som vapenleverantör i förhållande till landets storlek. Om detta kan man tycka mycket. Svenska freds- och skiljedomsföreningen arbetar till exempel för att all svensk och internationell vapenhandel ska upphöra permanent. Hur vällovligt detta mål än är så torde det förbli en utopi.

Visst kan krig förebyggas, till exempel genom politiskt och ekonomiskt samarbete som det inom EU. Samtidigt kan vi lära av historien att medborgare i stater som inte kan försvara sig militärt, av egen kraft eller med hjälp av varandra, alltid löper risken att förlora sin frihet.

Men ändå kan vi hålla med om att regelverket kring exporten av vapen är ett imponerande aktstycke i dubbelmoral där varje förbud har ett eller flera undantag.

Ta detta om rekommendationen att inte exportera till stater som befinner sig i väpnade konflikter. Det är något som ändå sker mer eller mindre regelmässigt. Det mest uppenbara exemplet gäller exporten till USA. Frågan är om det verkligen är någon idé att ha en sådan regel – eller ska det kallas rekommendation?

Det kommer aldrig att finnas garantier för att stater som köper svenska vapen i dag, inte befinner sig i krig och konflikter i morgon. För den delen befinner sig Sverige redan i praktiken i en väpnad konflikt, detta i Afghanistan. Vi kan ironisera och fråga om det verkligen är rimligt att de svenska soldater som befinner sig i Afghanistan ska få ha med sig sina vapen.

Däremot borde det vara en självklarhet att inte exportera krigsmateriel till icke-demokratier. Visserligen finns det riktlinjer som säger att export inte ska ske till länder där det förekommer grova och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Ändå förekommer detta mer eller mindre frekvent. Förvisso går den största delen av exporten av vapen och vapensystem till EU-länderna, Norge, Schweiz och USA.

Men vi har också en rätt lång och beklämmande historia av export av krigsmateriel till länder som Bahrain, Saudiarabien, Libyen, Pakistan, Förenade Arabemiraten, Tunisien och Egypten. Dessa stater kan inte direkt anklagas för att ha demokrati och mänskliga rättigheter allra högst upp på agendan.