Tre veckors sommarskola för elever i nian som inte nått målen i matematik, svenska eller engelska, kan det vara något?

Kanske kan en del 16-åringar skaffa sig tillräckligt med kunskaper för att väga upp det som tidigare förlorats. Men frågan blir om de som verkligen behöver det, “räddas” av 21 dagars undervisning sommaren före gymnasiet?

Detta alldeles bortsett från att det är långt ifrån är självklart att den som med nöd och näppe lyckas få ett godkänt i sommarskolan, sedan klarar av till exempel gymnasiets obligatoriska matematikkurser.

Omständigheten att så många elever lämnar nian med så stora kunskapsluckor är det samlade resultatet av att skolan misslyckats tidigare. Om en elev inte får börja gymnasiet för det saknas betyget godkänt i ett eller flera så kallade kärnämnen, varför blev det stopp just då och inte i den föregående årskursen?

Att fler elever gick om en eller flera årskurser vore att föredra framför sommarskola eller diverse brandkårsutryckningar sista terminen i nian. Många av dessa ungdomar har halkat efter långt tidigare och borde kanske ha gått om redan i fyran och/eller femman. Eller snarare: de borde ha fått gå klart!

Grundskolan är obligatorisk. Om detta obligatorium ska ha ett faktiskt värde, borde det inte vara tillåtet att släppa elever från mellanstadiet till högstadiet om de inte har tillräckliga förkunskaper för att tillgodogöra sig undervisningen. “Alla” lärare i skolan känner till att det tas ett rejält kliv uppåt redan från lågstadiet till mellanstadiet. I till exempel svenska blir texterna svårare i läroböckerna. Alltså: den som har svårt att läsa och ännu svårare att själv formulera en begriplig text, riskerar att halka efter redan i fjärde klass. Den som i fyran inte kan lägga ihop och dra i från, eller kan division något så när, får det mycket kämpigt med matematiken i femte och sjätte klass – för att inte tala hur mycket ribban höjs när det är dags för högstadiematten.

Vore det inte bättre om dessa elever fick nya chanser innan detta är ett faktum?

Det är inte ovanligt att föräldrar motsätter sig att deras barn behöver läsa om en årskurs. En del vuxna upplever det som stigmatiserande och är emot åtgärden. Men sannolikt blir såren djupare för den som flyttas upp från årskurs till årskurs utan att kunna hänga med. Att sedan elever som inte har förmåga att ta till sig undervisningen i stället blir stökiga och utåtagerande kan väl inte förvåna någon. Om det handlar om trygghet och kompisar, kan ett läsår till inte vara värre än att till exempel byta skola.

Och om det är så skambelagt att gå om, är detta rimligen intet jämfört med att så småningom höra till de 15 procent som i nian inte är behöriga att börja på ett vanligt gymnasieprogram. Hur mycket bättre är det inte att få gå om en årskurs jämfört med att glida vidare uppåt utan praktiska möjligheter att klara grundskolan överhuvud taget?

I sammanhanget måste man applådera att betyg och omdömen numera ges tidigare i skolan. Betyg kan vara trubbiga som värdemätare för bildning. Men betygen ger i alla fall en fingervisning om vilka kunskaper den enskilde skaffat sig. Om målen har uppfyllts. Dessutom är betyg en mätare på hur skolan och den enskilde läraren klarat sitt arbete.

Barn och ungdomar är inget homogent kollektiv. Somliga elever har lätt att lära genom hela skoltiden, andra har det svårare. Ibland är det en fråga om mognadsgrad. Skolmogen hette det förr. Och graden varierar.

Detta ska inte förväxlas med begåvning. Skillnaden i mognadsgrad mellan olika barn kan vara så stor att en femteklassare kan klara att tillgodogöra sig högstadiematten, när hennes jämnåriga kamrat intellektuellt befinner sig på en åttaårings nivå. En del lär sig fort, andra långsammare. Skillnaderna avtar med stigande ålder och mognad, men de finns där.

Det saknas alltså inte utmaningar så att det räcker till och blir över för skolans pedagoger. När kraven ökar i skolan borde den röda tråden handla om att eleverna måste klara en viss miniminivå innan de släpps vidare till nästa klass. Det handlar om att acceptera faktiska olikheter. Det handlar om att vi måste kunna gå innan vi kan springa.

All talar för att skolplikten borde vara kopplad till kunskap snarare än antal år i skolan.