Män i Västernorrland är för feta, det kunde vi läsa om på nyhetsplats i ST i veckan som gick. Nästan hälften av manfolken i länet väger för mycket. Detta att jämföra med 42 procent för landet i övrigt.

Dessvärre utgör undertecknad inget undantag. Dagens resultat på strax över 90 kilo är fortfarande för mycket. Den som är 180 centimeter i strumplästen och väger lika mycket som jag, men saknar ens antydan till bilringar, torde vara en mycket vältränad person. Å andra sidan har min vikt skrivits tresiffrigt. Att så inte är fallet längre är Njurundadoktorn Annika Dahlqvist förtjänst. Eller snarare upptäckten av hennes (och andras) LCHF-metod, lite kolhydrater, mer nyttigt animaliskt fett och protein. Vi får se om dessa idéer kan bidra till en matchvikt kring 80 kilo.

Fetma eller övervikt skapar en lång rad allvarliga problem, kroppsligt och själsligt. Allt från pajade knän till hjärtinfarkt och socialt utanförskap. Det lär till och med vara mindre farligt för hälsan att röka. Många män, och inte så få kvinnor, väger alldeles för mycket. Det förkortar våra liv och försämrar livskvaliteten, alldeles oavsett hur lång nu jordevandringen blir.

Ty vi ser ju olika ut och har alla annorlunda genetiska förutsättningar. Ta min kamrat och kollega å detta blad, herr nöjesredaktör Jan Hallman. Han tycks ha en förmåga att kunna trycka i sig vad som helst och hur mycket som helst av mat och dryck. Lik förbannat är han lika smärt. Om jag så mycket som råkar snegla på mackor eller pommes frites så ger det oönskat resultat det färdigt. Kort sagt: livet är inte rättvist. Om Janne sedan pallar att springa 2,5 kilometer utan att stanna är en annan sak …

Man måste i sammanhanget skilja på vikt och kondition. Båda sakerna är viktiga. Men stundom framstår det, som om den som är smal per automatik har bra syreupptagningsförmåga, eller att överviktiga enkelt kan träna sig ner till idealvikt. I båda fallen är det snicksnack. Alla som väger eller har vägt för mycket och har försökt med träning, vet att den som skall jogga bort sina kilon får springa långt – mycket långt.

Det handlar inte om att förkasta motion. Att röra på sig så att hjärtat bankar och lungorna får jobba är bra för vår aeroba motor. Vi bränner några kalorier extra och ämnesomsättningen ökar också efter ett avslutat motionspass. Men motion är i huvudsak till för nyss nämnda motor. Skall man gå ned i vikt gäller det att äta ned sig.

Här varierar metoderna och den uppsjö av litteratur som finns på området kan fylla ett bibliotek. En av de värsta metoderna jag testat kallas Scarsdaledieten. Det handlade den gången att gå ned i vikt inför den sedvanliga Vätternrundan med grabbarna och tog jag till något riktigt extremt. Vi talar sju till femton kilos viktminskning på två veckor (om man följer dieten slaviskt). Det visade sig stämma. Men priset för nio kilo minus, var 14 dagars tortyr. En hunger som rev och slet i kropp och själ. Ned gick det, men i form kom jag inte. Och upphämtningen till den gamla vikten gick fort.

Ytterst handlar det alltid om hur mycket av någonting vi stoppar i oss. Men det viktiga för den som vill gå ned och hålla den vikten är att känna sig mätt. Och mätt känner man sig på lågkolhydratkost. Förklaringen är att blodsockerhalten håller sig på en jämn nivå. Så räds ni inte skräckpropagandan mot fett och protein kan ni ju pröva LHCF. Min uppfattning är att detta är en av de kanske viktigaste nycklarna till minskad fetma.

Tydligen skall Feelgood i Sundsvall dra igång ett nytt hälsoprojekt och naturligtvis var motion ett bärande inslag i programmet. Lycka till!

Varför inte också våga språnget och låta testa en grupp med något nytt?

Då talar vi kött, fisk och fläsk. Grönsaker och rotfrukter. Smör, ost mjölk och grädde. Skippa potatis, ris och majs, för att inte tala om bröd och pasta. Bättre då med fil och crème fraiche, smör, ägg och yoghurt. Det är kanske inte det allena saliggörande för alla. Frågan är vad det finns att förlora?

När skräcken för fett som vi äter är större än för det som faktiskt sitter på kroppen har vi hamnat fel.