Jag är mamma till en snart femton år gammal dotter, som lider av svår barnreumatism. Vi har varit med i tidningen om otaliga oförätter och fel som begåtts mot henne. Jag har tvingats att slåss för skolskjuts, assistent och för att hon blivit fel behandlad i de skolor hon gått i hittills. Jag har fått rätt i Skolinspektionen mot både Stöde Skola och Nacksta Skola. Det är inte något jag ska behöva egentligen. Hennes rättigheter ska bevakas av samhället och jag ska inte behöva föra en ständig kamp. I dag vill hon inte ha en assistent men det innebär inte att hon ska lämnas vind för våg. Om kommunen och landstinget jämställdes med en förälder så skulle inte de få ha vårdnaden om min dotter överhuvudtaget och de skulle dras inför rätta för att inte se till barnets grundläggande behov. Det är ju skamligt att det är på detta vis i ett så rikt land som vårt - för trots en svår ekonomisk kris så står vi idag med båda fötterna fast i myllan - även om situationen är komplicerad såklart så innebär inte det att man slipper sitt ansvar.

Jag avskyr att ens behöva överväga att flytta för att hennes liv skall få en acceptabel vändning. Hon behöver hjälp i skolan för att få en skolgång värd namnet. Hon har mer än femtio procents frånvaro då hon är för sjuk. Hon har som det ser ut en oacceptabel skolgång där svaret för att hon ska "orka med" är att man vill ta bort en massa ämnen i skolan. Hon har enligt skollagen rätt till mer stöd än hon får. Jag är livrädd när hon nu närmar sig högstadiets slut och mina tankar kretsar kring hur hon ska först och främst klara skolan acceptabelt. Sedan kommer frågan om vilket stöd hon överhuvudtaget kan få i gymnasiet. Det sista jag har panik över är vem hjälper henne ut på arbetsmarknaden.

Sedan är nästa problem vården. Där inte provtagningar och ännu inte sjukgymnastiken fungerar på någon acceptabel nivå. Jag är trött på att min dotter kommer i kläm hela tiden för att inte den rödgröna röran i vårt landsting och kommun gör det de ska. Jag gör allt för min dotter och har då rätt att kräva att i alla fall basservicen ska fungera. Hon och jag vill inte flytta.

Jag trivs i Sundsvall och har lyckats kravla mig upp ur ett elände med sjukersättning och jobbar nu heltid. Måste jag flytta till Stockholms förorter? Ska vi känna oss tvungna att dra upp våra rötter för att inte samhällets grundfunktioner och grundrättigheter fullgörs? Vad är det för rim och reson i detta? Svaret är ingen. Jag vet att det är ansträngda budgetar i landsting och kommun men det mesta är ert eget fel när ni fattar ogenomtänkta beslut så vem kan bli förvånad ens? Inte jag i alla fall.

Jag kommer alltid att kämpa för min dotter men nu får det vara nog. Jag betalar för att få hennes behov tillgodosedda via skatten och ska man få någon lön måste man arbeta för den. I Sverige är det bara kommun och lansting som får betalt även för outrättat arbete.

Jag har rätt att bo var jag vill i vårt land och vård, skola och omsorg ska vara likvärdig för alla.

Harriet Olsén