En dag svängde jag in på Fabriksgatan. Vad hade hänt? Gatan heter nu Universitetsallén. Det är ett tjusigt namn för en stad som har ett universitet. Nu har Sundsvall i några hundra år främst varit en industristad. Klokt nog har man sökt bredda stadens bas med kommers, utbildning och annat i tiden som nöjes- och kasinoverksamhet. Men hur tänker man om sin historia?

Kommunen har de senaste åren även gjort en begränsad satsning på kulturarvet och man valde att satsa på Gudmundstjärn, Norra Berget och Svartviks industriminnen. Under 2009 satsade man cirka fem miljoner kronor. Svartviks industriminnen fick en kommunal tjänsteman som, dels kunde samordna företag, kommunens olika förvaltningar för området, de ideella föreningarna och företagarna och dels kunde planera och arbeta för områdets utveckling mot ett besöksmål för en bred publik.

De senaste besparingskraven har gått ut över dessa satsningar. Tjänsten på Svartvik har dragits in och vi vet att det inte finns pengar att sköta den återskapade köksträdgården. Till detta kommer att pappersbruket inte kommer att vara kvar. Den nya hyressättning gör att bruket kommer att lämna området.

Hösten 2005 kom förslag att riva hyvleriet. Tendensen att endast patronernas och kyrkans statusbyggnader bevaras medan arbetarbostäder och arbetslokaler rivs skulle fortsätta.

Svartvik beskrivs ibland som den bäst bevarade sågverksmiljön, vilket stämmer därför att praktiskt taget alla spår av sågverksepoken är utraderade. Man kan finna enstaka hus och rester av anläggningar på olika håll. I Svartvik finns en vacker herrgårdsmiljö, kyrka och en gammal arbetarbostad och några andra miljöskapande byggnader. Hyvleriet är en av få produktionsbyggnader som återstår. Det är en stor och imponerande byggnad som vänder sin vackra sida mot havet som brukligt var. Den är i behov av sanering och upprustning om den skall bevaras.

Någon upprustning blev det inte och nu har åter kravet på rivning aktualiserats. Svartviksspelet som under flera år hållit till där, kontrollerade av kommun och räddningstjänst, är nu förbjudna att där spela teater av säkerhetsskäl (samma sak hände för pappersbruket).

Detta talar för en bristande känsla för Sundsvalls historia. Om man utplånar gatunamn måste väl det tolkas som att – i detta fall – fabriker vill vi inte veta av? Kanske vill man utplåna de rester av nedlagda industrier som fortfarande finns. På många andra håll blir de gamla industriområdena nya moderna besöksmål.

Sundsvalls kommun satsar några hundra tusen för att putsa på sitt varumärke. De senaste decennierna har staden upprepade gånger lanserats som än det ena än det andra. Det mesta har varit nytt och fräscht och under tiden har beslutsfattarna blundat för värdet av industrihistorien.

Raimo Lundberg