Det hände en gång i tiden att några alldeles vanliga eldsjälar vid Norrlandskusten tog tag i en dröm som många kustbor önskade skulle gå i uppfyllelse. Drömmen var att både människo- och fiskbarn vid ett par av Bottenhavets vikar skulle få tillgång till friskare vatten, och att de skulle kunna ta sig fram via små vattenvägar i en liten skärgård. Precis som andra yngel och ynglingar gjorde före dem, till för hundra år sedan ungefär. Som om det inte vore nog ville man också kunna välkomna besökare från fjärran land och från Norrlands egen huvudstad med hjälp av de små turistnäringar som fanns i området. Något som skulle gynna de små företagen. Dessutom ville man hjälpa kommunen spara pengar i samband med täckningen av en gammal industrideponi.

Kustområdet hade nästan aldrig tidigare varit av intresse för några andra än de som bodde där. Förutom på 70-talet förstås. Då ville de styrande i den norrländska huvudstaden med miljökontorets stöd göra området till ett stort petrokemiskt raffinaderi. Vikarnas enda värde var då av strategisk art. Tack vare kustborna, eldsjälarna, och tusentals namnunderskrifter stoppades planerna.

Några decennier senare hade pendeln svängt. Både miljökontor och miljönämnd ansåg plötsligt att vikarna var bland de mest skyddsvärda av alla havets vikar, och därför skulle man knappt få doppa tårna i de känsliga dybottnarna. Men, för dem som bodde i området hade alltid vikarna haft stor betydelse. Här hade man levt sitt liv, vårdat sitt kultur- och naturarv, fiskat en del och här ville man ha sin framtid. Man delade dock inte miljökontorets syn på vad som var bästa sätt för att rädda vikarna för kommande generationer. Det var snarast så att man tvivlade på deras förmåga, liksom på politikernas, eftersom ingen av dem hade något riktigt synbart och utmärkande track record i bra resultat om man tänker på raffinaderiplanerna, handlaget med de nya byggnaderna i inre hamnen, hanteringen av kulturmiljöerna i Petersvik och turerna kring kultur- och teaterhuset ...

Eldsjälarna kämpade med alla till buds stående medel för att drömmarna skulle gå i uppfyllelse och i kampen för alla kustinnevånares sak. Politikerna uppvaktades och till eldsjälarnas stora glädje uttalade de flesta av de politiska partiernas ledare sitt stöd för kustbornas drömmar. Vissa hade till och med drömmen med i sitt valmanifest. Men när det var dags för politiska beslut och handling, fanns bara tomma löften kvar. I Norrlands huvudstad var varken ledarskap, demokrati eller trovärdighet någon framskjuten disciplin, och i kommunens korridorer var utveckling ett okänt begrepp.

Numer finns varken ungdomar eller barnfamiljer, eldsjälar eller något näringsliv vid kusten. Däremot kan man då och då se en salamanderspanare i området. De få familjeföretag som försökte upprätthålla service och ett turistiskt utbud fick helt enkelt nog och slog igen. Norrlands huvudstad med förorter får helt enkelt klara sig på de arbetstillfällen som konferenser och shopping i Birsta kan ge, och de turistiska kustsatsningar som grannkommunen Timrå gör.

Se, det var en riktigt otäck och förhoppningsvis osann saga från nyutgåvan av Bland tomtar och troll.

Eldsjäl