Om några år kommer jag med bussen Stockholm-Umeå. Vi passerar Sundsvall på bron över fjärden. Staden ligger nu lite på sidan om men man kan se en del ljus vid kasinot och på Södra berget. Det händer inget där som är intressant för media så den har blivit bortglömd. I Birsta stannar bussen för av- och påstigning. Det sker nu under tak i den hall som Ikea anordnat. Resenärerna kan gå direkt in i varuhusen utan att behöva gå ut. På kommunen jobbar man sedan någon tid med ett förslag om att tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att anlita en lämplig konsult för att utreda möjligheten av att även bussarna från Navet skall kunna använda hallen.

Vår resa fortsätter och när vi passerar Indalsälvens delta syns en flicka stå ensam i snålblåsten på Midlandas startbana. Hon hade en gång lovat att kämpa till det yttersta för att flygplatsen skulle bevaras. Men det kom aldrig någon motståndare, även draken hade stannat hemma med rökhosta. Nu är allt nersläckt och tornet är tomt. Sista planet hade gått och det hade hon missat. Det gick till Umeå, Norrlands huvudstad. I Sundsvall går innevånarna och undrar vad som hänt. De äldre säger som vanligt: "Huga hur dä kan bli". Politikerna pratar om ett framåtskridande i ett mångkulturellt och ekologiskt samhälle och hoppas, genom sin positiva inställning, på ett välavlönat jobb i den nya provinsregeringen i Umeå. Huga hur dä kan bli.

Ingvar