Efter att ha läst debattartikeln som publicerades i ST den 25/3 angående rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, kan det bara än en gång konstateras att företrädarna för kliniken uppvisar en skrämmande arrogans inför såväl myndigheters och patienters kritik som svensk lagstiftning. Vare sig det faktum att patienterna är mycket svårt självskadande eller att kliniken anser sig ha goda resultat, kan försvara en vård som systematiskt bryter mot lagen. I stället för att syna sig själva i sömmarna har kliniken intagit en grandios hållning där de utmålar sig själva som de enda kloka bland tusen villfarna. Detta är ett allvarligt hot mot patientsäkerheten.

Svensk sjukvård vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet och regleras av en rad lagar, regler och förordningar. Kanske särskilt viktiga blir dessa regler att följa när människor vårdas mot sin vilja; en vårdform som egentligen går stick i stäv med lagens annars så starka fokus på autonomi och självbestämmande. Svensk grundlag är tydlig: ingen får utsättas för påtvingade kroppsliga ingrepp, dit även fastspänning och instängning räknas. Grundlagen får bara frångås genom stöd i annan lag, för de tvångsvårdade patienternas räkning gäller lagen om psykiatrisk tvångsvård. Här upptas enbart bältesläggning och avskiljning. Inte tvångshandskar. Bruk av tvångshandskar är olagligt och ska enligt brottsbalken betraktas som olaga frihetsberövande - ett brott som kan ge upp till tio års fängelse.

Rättssäkerhet kan sägas ha en tvåhövdad innebörd: dels måste medborgare kunna förutse vilka handlingar som är straffbelagda, och dels måste medborgarna skyddas mot godtycke i rättstillämpningen. Genom bruket av bland annat tvångshandskar tar RPK lagen i egna händer och försätter patienterna i fullständig rättslöshet. Om tvångshandskar är godtagbart, vad kommer då härnäst? Är det dags att också damma av de gamla tvångströjorna från Sidsjöns mentalsjukhus för att dessa innebär ett mindre ingripande än bältesläggning? Ändå tycker RPK att tvångshandskar är en god idé och rättfärdigar det med proportionalitetsprincipen. Denna motivering står i skarp kontrast till klinikens val att använda sig av mekaniska tvångsmedel framför insatser med hjälp av personal för att skydda patienterna från att skada sig själva, så som lagen uttryckligen kräver. Vidare tycker de att Socialstyrelsen låtit sig förledas av mediedebatten: sanningen är att Socialstyrelsen äntligen tagit sitt ansvar som granskningsmyndighet och uttryckligen förbjudit det som aldrig varit tillåtet.

Författarna till debattartikeln förnekar att bestraffning bedrivs på kliniken - bestraffning som är illegalt enligt både svensk och internationell lagstiftning. Trots detta står det i den rapport de själva hänvisar till att: Många patienter har reagerat mycket starkt på användandet av tvångsåtgärder, där de tydligt betraktar detta som en form av bestraffning. Den 16 mars berättade ST om en kvinna som efter ett mycket allvarligt suicidförsök isolerades i sex dygn, efter att först ha fått livräddande intensivvård. Isolering får endast förekomma om patienten genom aggressivt eller störande beteende försvårar vården av andra patienter; en paragraf som också denna tolkas vidlyftigt av klinken. Där lagens förarbeten lägger fokus på aggressioner och utåtagerande patienter, menar kliniken att blotta närvaron av en patient som försökt suicidera kan sägas försvåra vården för andra patienter och därmed rättfärdiga isolering. Att förneka att det finns en bestraffande komponent i klinkens agerande är naivt och bevisar endast klinikens anmärkningsvärda oförmåga till självkritik. Enligt den Europeiska antitortyrkommittén, till vilkens standard Sverige är ansluten och skyldig att åtfölja, är isolering och användandet av mekaniska tvångsmedel som bestraffning att betrakta som ren vanvård.

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter är tydlig med att dömda personer ska hållas åtskilda från misstänkta och icke dömda. Denna typ av integrerad vård innebär förvisso ytterligare en oacceptabel kränkning av patienternas rättigheter, men i relation till de övriga lagar som kliniken åsidosätter vill vi avslutningsvis förtydliga att den tyngsta kritiken varken är eller bör vara det faktum att kvinnorna nu återigen vårdas tillsammans med dömda brottslingar. Fokus bör i stället ligga på RPK:s konsekventa vägran att följa lagen eller att ta granskningsmyndighetens kritik på allvar.

Sofia Åkerman,

Ordförande i Föreningen Shedo*

Thérèse Nilsson

Vice ordförande i Föreningen Shedo*

*) Shedo=Self Harm and Eating Disorders Organisation