Efter flera års studier och några kortare vikariat har jag varit arbetssökande det senaste året. Att arbetsmarknaden varit mer eller mindre död, kanske särskilt i Norrland, kan inte vara någon nyhet. Jag har därför sökt arbete även i närliggande län och varit på några anställningsintervjuer.

Det som förvånar mig mest av allt efter detta år är att en del arbetsgivare verkar vara mer eller mindre oförberedda för dessa intervjuer. Jag har upplevt att man inte säkert vet varför jag blivit kallad till intervju, att man inte läst igenom min ansökan och mitt CV utan frågar efter information som kan hämtas där, att intervjuarna inte verkar ense med varandra om jag borde vara aktuell för tjänsten eller inte, med mera. Detta kan vara frustrerande för en arbetssökande som rest 30 mil enbart för att delta vid en anställningsintervju.

Det är inte lätt att vara glad när man är arbetssökande. Det ställs en hel del krav, från a-kassor, arbetsförmedlingar och en turbulent arbetsmarknad. Mycket sällan får vi höra något uppmuntrande eller positivt. Vi får däremot ganska ofta höra vad vi saknar för att få en viss anställning, vad som gick fel vid intervjun (som varade i endast 30-45 minuter, men uppenbarligen räckte till för arbetsgivaren att hitta dina dåliga sidor). Efter anställningsintervju nummer 4, 5 och 6 känns det hela inte särskilt intressant längre och det börjar bli svårt att uppamma den energi man så väl behöver för att sticka ut och bli den som kniper jobbet.

Att man överhuvudtaget haft råd att äta den dagen får väl kännas som en förmån. Att gå till tandläkaren, byta ut ett par trasiga gamla glasögon, köpa nya kläder eller klippa sig är inga roliga utgifter när man är arbetslös, men nödvändiga utgifter för att se fräsch ut för en arbetsgivare.

Det är inte konstigt att man går med ångest till mötet.

Den som fick jobbet var nog någon som redan hade ett jobb och därför kunde vara glad och obekymrad.

Arbetslös akademiker