I över tjugo år har press och politiker larmat om iranska kärnvapen. Iran är alltid bara något år eller kanske bara några månader från att utveckla kärnvapen. Och varje år presenterar media nya bevis för detta.  

I går skrev ST:s politiske redaktör Magnus Erixon att det inte längre råder någon tvekan om de iranska kärnvapnen. Trots allt larmade så tror dock inte IAEA att Iran håller på att bygga kärnvapen. I likhet med den amerikanska underrättelsetjänsten anser man att Iran visserligen hade ett kärnvapenprogram fram till år 2003 men att det nu är skrotat. IAEA är oroad över att Iran innan 2003 forskat i hur man framställer kärnvapen men misstänker inte att landet fortfarande gör det på ett systematiskt sätt.

Vad som oroar är att det finns kunskap i Iran som gör att de någon gång i framtiden skulle kunna bygga kärnvapen. Frågan är vad man gör åt det, bortsett från att mörda en och annan iransk kärnfysiker på Teherans gator.  

Magnus Erixon hör till dem som förespråkar ett embargo mot Iransk oljeexport för att tvinga regimen till underkastelse. Men hur många gånger har ett struptag lett till förnyad dialog? Risken är att sanktioner inte förhindrar krig utan legitimerar eller rent av utlöser det.  

Och hur ska det gå till rent praktiskt om Iran ska ge upp det som det saknas bevis för att de ens har? Hur bevisar Iran att man inte har en hemlig anläggning med uran och forskare någonstans? Ska amerikanska soldater genomsöka varenda kvadratmeter innan man som i Irak kan deklarera att man visst misstagit sig?  

Iran har goda skäl att tro att larmandet om kärnvapen bara är ett svepskäl för ett regimbyte. När Brasilien och Turkiet i mitten av 2010 fick Iran att gå med på en amerikansk plan som byggde på att Iran skulle deponera delar av sitt kärnbränsle utomlands, så sa USA nej. Så fort Iran gick med på det amerikanska förslaget ville USA inte längre veta av det. Så fort Iran går med på krav från västmakterna kommer man i stället med nya.

Iran har närmat sig USA flera gånger. Man har erbjudit sig att erkänna Israel, gjort stora eftergifter om kärnkraften och Iran spelade en viktig roll när Talibanerna störtades. Men i stället för att ta tillvara på detta talade George Bush om Iran som en medlem i ondskans axelmakter. Den som är intresserad av det här spelet kan läsa Trita Parsis "Treacherous Alliance: The secret dealings of Israel, Iran and the United States."

Magnus Erixon hävdar att Iran inte har fredliga avsikter. Man bör vara telepatisk för att kunna uttala sig så kategoriskt. Faktum är att den Islamska republiken inte startat något krig under de över trettio år man funnits. Iran har – som Sverige – inte angripit något annat land på tvåhundra år. Att den iranska regimen förtrycker sitt eget folk är sant men har inget med saken att göra. Mao och Stalin behandlade sin egen befolkning betydligt värre än Mullorna i Iran men betedde sig ansvarsfullt med sina kärnvapen. USA är det enda landet i världen som använt kärnvapen.  

Pierre Gilly