När man läser om alla vårdskandaler i media och när man ser Facebooks uppdateringar om miserabel vård och bristfälligt bemötande från läkare och sjuksköterskor är det rätt enkelt att tänka: Jag mörkar nog min legitimation och säger att jag jobbar på Posten om någon frågar...

Men, nu är det faktiskt så här: Jag älskar mitt jobb. Och jag har aldrig en endaste gång ångrat mitt yrkesval. Finns inte ett tänkbart alternativ om en annan inriktning. Det ni!

Visst kan man ibland bli frustrerad och känna sig otillräcklig, men ibland gnälls det generellt över vården lite onödigt ofta kan jag tycka. Och media tar tacksamt emot och hetsar upp drevet. Men många gånger så är det faktiskt rätt "friska" människor som söker vård och de kräver omedelbar bot för diverse simpla åkommor. Magont en kvart är inte detsamma som brusten aorta eller tarmvred. Det kan vara men behöver inte vara det. Och ont i halsen eller i öronen, snuva o lite feber behöver faktiskt inte leda till omgående antibiotikabehandling.

De små tanterna och farbröderna som ligger i sina sängar och tacksamt tar emot hjälp från ömsinta händer, dem är det inga som lyssnar på. Deras tacksamhet drunknar i de beskyllningarna som haglar i luften och som vi som vårdpersonal hela tiden måste försvara oss emot utan att röja sekretessen runt vårdtagaren.

De som får den hjälp de behöver och rätt hjälp, får inte komma till tals. Det ger inte lika fina rubriker. Allt kan dessvärre inte göras bra igen och vissa saker måste man lära sig att leva med, och det måste man komma ihåg. Att trots idoga ansträngningar så går allt inte att bota. Men det mesta kan lindras.

Nu vet jag att det tyvärr finns dåliga rutiner och mindre lämpade individer som faktiskt gör grava felbehandlingar, men man får nästan aldrig höra om allt som faktiskt blir bra. Och det finns mycket bra inom vården. Att ha bra personal omkring sig då man är sjuk och i sitt mest utsatta läge är oerhört viktigt. Att få hålla en hand då jag är rädd. Att ha en människa bredvid mig som lyssnar och förstår min oro och ängslan om vad som ska hända.

Om jag blir sjuk och då jag blir gammal vill jag ha kompetent personal vid min sida. Sådana som vågar möta mig i min verklighet och inge mig trygghet att stå ut med behandlingar, provtagningar och svåra besked. Och de här personerna finns i alla olika skepnader.

Undersköterskan som noggrant och respektfullt tar hand om min personliga hygien då jag inte klarar det längre, som småpratar om livet som faktiskt pågår för fullt. Sjuksköterskan som med professionell kunskap bedömer mina sår och ger mig rätt mediciner och ser till att just min omvårdnad blir unik och värdefull. Doktorn som tar sig tid, möter min blick och sätter sig på sängkanten och förklarar vad som fattas mig.

Jag är oerhört glad över mitt val av yrke. Att då få uppskattning för det jag gör och som jag faktiskt älskar att göra känns riktigt bra. Jag försöker ju verkligen att göra så att det ska bli så bra som möjligt, men ibland vet man inte om det räcker till.

Många gånger jobbar man bara på utan att fundera så mycket på att man faktiskt påverkar ganska många människor med sina ord och handlingar. Men att då och då få veta att man gjort något gott för en annan människa är faktiskt en underbar upplevelse och det stärker mig både som person och i min profession som distriktssköterska. Så tänk på det. Att få höra något positivt gör faktiskt så att man blir bättre och bättre och fortsätter brinna med en iver om att få hjälpa, lindra, finnas nära och göra gott.

Catta