SJ, Veolia och 40 andra bolag …

I väntrummen i Västernorrland och i resten av Sverige sitter vi ofta och känner hur våra förhoppningar stegvis tonar bort. Om vi inte sitter på spåret och hoppas på ersättningsbussar. Från centralstationen i Stockholm visas då och då bilder med hundratals frustrerade resenärer. Själv måste jag ibland kasta mig i bilen och köra ensam till Sundsvall.

Men det sista är ett rätt ynkligt problem mot att de tunga transporterna mer och mer hamnar på miljöovänliga långtradare. Och ett lika stort problem är att de som arbetar på spåren och i trafiken blir allt färre medan arbetsgivare och underentreprenörer blir allt fler. När utbildningen och säkerheten eftersätts inträffar förseningar och olyckor. Banarbetare som jag intervjuar anser säkerheten som den nya stora yrkesfaran. När underhåll och investeringar inte blir intressanta bäddar kortsiktigheten för än större skador.

Sedan årsskiftet har det införts en lag som ytterligare kommer att förvärra kaoset i kollektivtrafiken. Dit hör även busslinjerna. Lagen infördes utan protester från oppositionen i riksdagen. Trots att facit för vad lagen innebär redan finns. I både Storbritannien och Nya Zeeland har sådana lagar testats med förödande konsekvenser. I båda länderna har regeringarna tvingats backa och återreglera kollektivtrafiken.

Sverige har i dag Europas mest avreglerade järnväg, enligt Trafikverket. Över 40 företag trängs om platsen på spåren. Resultatet ser vi i det kaos som drabbar resenärerna. De senaste tio åren har antalet förseningstimmar mer än fördubblats. Till detta måste läggas tågarbetarnas alltmer pressade situation – dit också de protesterande städarna räknas.

Dessutom växer den totala byråkratin genom alla vinstmaximerare, avtalsskrivare, förhandlare och rationaliseringsexperter. Allt detta finns föredömligt beskrivet i årets rysare: Det stora tågrånet av Mikael Nyberg

Det är hög tid att befria kollektivtrafiken från marknaden. Målet med kollektivtrafiken måste vara att ge resenärerna de bästa möjligheterna att resa kollektivt, inte att förse företagen med vinster.

I stället för kapitalistiskt marknadskaos där alla parter försöker lägga ansvaret på någon annan, måste vi resenärer kräva att samhället tar ansvar för en fungerande kollektivtrafik i hela landet och i alla delar av varje kommun.

Där har vi resenärer samma intressen som tågarbetarna har för sina försämrade arbetsvillkor och sin säkerhet. Detta ansvar kan bara uppfyllas genom att kollektivtrafiken ägs och drivs i offentlig regi, som ett sammanhållet system och med målet att så många som möjligt skall kunna resa kollektivt. Även i framtiden.

Bengt Ingelstam

Ånge