Jag läste i förra veckans ST att ordföranden i Navi, Hans Forsberg (C), har drivit en stor jobbsatsning politiskt inom koalitionen som ska ge över 600 nya jobb på tre år till de Sundsvallsbor som står längst från arbetsmarknaden.

Detta skulle då gälla de personer som i dag får socialbidrag – främst ungdomar, lågutbildade, nyanlända, missbrukare eller funktionshindrade.

Dessa människor som i dag kanske får ut runt 7 000 kronor netto skulle i och med detta projekt få en anställning på ett år med en lön på runt 12 000 kronor netto.

Det låter som en jättebra idé om man nu tillhör denna grupp. Men om man är som jag, runt 40-årsstrecket, gift, aldrig haft en fast anställning och nu förpassad till fas tre med en inkomst på 65 procent av sin a-kassa, ska jag skilja mig, skaffa egen bostad och då bli beroende av socialbidrag för att kunna få någon hjälp?

Min högsta önskan är att få ett arbete men i stället för att arbetsförmedlingen försöker hitta arbetsgivare som skulle kunna anställa med hjälp av bidrag så att jag och många andra sammanboende arbetslösa, skulle kunna få ett jobb att gå till, köpkraft och en pension, när den dagen kommer, så väljer man i stället att lägga pengarna på bland annat fas tre.

Och fas tre, vart leder det? Fas tre är i mina ögon ett ekorrhjul och de som råkat få en anställning genom det har enligt min uppfattning bara haft tur.

Så vad är politikernas och arbetsförmedlingens råd till mig och alla andra i min situation, ska vi skilja oss för att få hjälp ur denna arbetslöshet? Tacksam för svar på denna insändare.

Jeanette Wallgren