Skogsbranschen är en viktig näring i Sverige. Som i de flesta andra branscher är det de stora företagen som håller i rodret och i mångt och mycket bestämmer villkoren för övriga aktörer. I stora delar av landet har näringen stora problem med de betesskador på ungskog som hjortdjuren och då framför allt älgen ställer till med. Problemen kan tyckas enkla att lösa då markägarna själva sitter på jakträtten och möjligheten att beskatta viltstammarna till en lämplig nivå. I praktiken är det nu inte så enkelt bland annat för att djuren rör sig över större områden.

Sedan finns det en uppsjö av andra orsaker som försvårar en fungerande viltförvaltning:

Snåriga lagar och regler, jakttider, byråkratiska myndigheter, svårigheter att påverka beslut om avskjutningsnivåer, oseriösa och oengagerade markägare samt att markägare och jägare inte alltid är samma personer. Jägarorganisationer har med statens goda minne och kapital tillåtits växa sig så starka och inflytelserika att svaret på frågan om vem som egentligen är jakträttsinnehavare blivit oklar. Snabbt förstår man att en enskild markägares röst liknar den skeppsbrutnes rop i en storm på öppet hav.

Som privat markägare kan man engagera sig för att få höjda tilldelningar på den egna marken samt försöka se till att tilldelade djur verkligen fälls men detta är inte alltid så lätt som det låter. Även om man lyckas med det så innebär det inte med självklarhet att man får bukt med skogsskadorna, eftersom älgen är ett djur som rör sig över större områden blir man beroende av att även grannmarkägarna agerar ansvarsfullt och reglerar älgstammen till lämplig nivå. För den som har Sveaskog som rågranne är det bara att beklaga.

Eftersom Sveaskog inte gör nämnvärda framsteg att minska älgstammen på sina egna marker så drabbas tusentals privata markägare av älgar som väller in över rågångarna och ställer till skador. Man skulle kunna säga att Sveaskog liknar en något charmigare modell av ett gammalt Sovjetiskt betongmonument över forna ledare.

– Charmigare för att man gärna sprider budskapet om ett certifierat skogsbruk där man är föregångare inom miljö, forskning, teknik mm där fåglarna sjunger extra vackert och solen alltid skiner.

– Sovjetisk därför att man inte rörs i ryggen av att privata markägare drabbas av mångmiljonförluster på grund av sin bristande förmåga att reglera älgstammen.

– Betongmonumentlik därför att man helt enkelt saknar handlingskraft och för att den ena handen i bolaget inte verkar veta vad den andra gör.

Sveaskog är helt enkelt Skogssveriges värsta granne, lite konstigt kan tyckas att man verkar till freds med den rollen då man annars kan verka livrädd att trampa någon på tårna och få lite negativ publicitet och kritik från allmänheten eller certifieringsorganisationen FSC. Att inte FSC kritiserat Sveaskog hårt redan vad gäller deras misslyckade älgförvaltning är en gåta, bland annat då den förlust älgbetningen kommer att innebära i form av förlorade arbetstillfällen och förlorade skatteintäkter i glesbygden inte harmoniserar med det sociala ansvar man påstår sig vilja ta. Sveaskog har i Norrbotten haft en skogsvårdsledare som på heltid jobbat med älgproblematiken men problemet ska nu endast ägnas en halvtid. Sveaskog måste snabbt tvätta bort sin statliga ineffektivitet och agera handlingskraftigt i älgskadefrågan om man inte vill fortsätta vara Sveriges värsta granne.

Jonas Martén

Nätverket mot viltskador